The end

Känns som om orden tog slut. Men jag finns i andra forum.

Regndagar

Sommaren har varit så bra! Tycker vädret gjort sitt bästa för att ledigheten skulle bli toppenbra. Vi har kunnat göra så mycket kul tillsammans och bara njutit och ätit och solat och mått gott. Träffat nära och kära. Och jag pratar om typ sex hela veckor av mest bara mys….
Nu regnar det och nu är tid att göra det som måste göras. Inne. Källare med tusentals saker som bara verkar föröka sig…. Trist som sjutton men när det är klart kommer jag att vara den nöjdaste som jag känner.

Kreativt

Idag har vi träffat goda vänner igen.
Jag uppskattade min och Elisabets korta utbyte av vad vår kreativitet tagit för uttryck sedan sist vi sågs. Hon hade samlat foton på sina stora och små skulpturer i en mapp och skrivit en liten text till varje. Jag fick en bild av hur hennes formspråk har utvecklats och även hur hon tänker kring sitt skapande, som för oss båda bara får en litet hörn av tillvaron. I tid räknat allstå.
Min favorit blev en stor svart stram skulptur med en skåra av guld som hette ”inre skönhet”. Wow!
Jag gick och hämtade min lilla bunt med små fyrkantiga ark som jag målat olika motiv på under tiden jag var med dottern på sjukhus i Umeå. Minst ett trettiotal bilder i lite olika tekniker och uttryck. Roligt att se att något konstnärligt har jag gjort och att det finns bilder jag gärna skulle utveckla vidare… Dessutom fick jag introducera makramétekniken för henne. Jag och mina döttrar har knutit många armband under året som gått och även det är ju i allra högsta grad skapande.
Jag har inte helt lämnat min kreativa ådra och det var en skön känsla att upptäcka det idag. Suget finns också att ge den lite mer utrymme än den får just nu.

Att komma igång…

Jag har haft svårt att komma igång med bloggandet igen. JAG VILL verkligen blogga, reflektera över det som händer, berätta och testa en ny tanke. Förr gick det av bara farten men efter ett långt uppehåll så är det som en stor och hög tröskel att kliva över.
Hur personligt ska jag skriva? Vem läser? För vems skull skriver jag? Vad kan jag lämna ut om hur vi har det i vår familj nu? Var börjar jag?

Typ så. Nu har jag satt bollen i rullning och beskrivit hur läget är så kanske det kan lossna…
Jag måste säga att jag fortfarande NJUTER ENORMT över att vi har en lång och ledig sommar i år. Vädret har ju också gjort sitt till för att ledigheten ska bli än mer njutbar! Har hittills under min semester mest gjort roliga saker och väldigt lite av måsten och det känns som helt rätt strategi för att fylla energidepåerna. Vi har träffat många av våra goda vänner som vi i flera fall inte träffat alls under det år som gått och det känns så bra att få ta igen lite tid tillsammans med de nära och kära. Jag och Peter älskar att träffa vänner och äta gott och bara få vara tillsammans och umgås. Det är något som vi saknat båda under dotterns sjukdomstid då det varit svårt att ta hem gäster, men som vi nu har fått möjlighet att återuppta.

(Då var vi igång, då!)

Stadsfesten

Då har det hänt igen. Min äldsta dotter har lindat mig runt lillfingret. Inte för första gången. Igår var jag helt motståndare till att hon skulle gå på Stadsfest ikväll med några kompisar. Nej. Det blir inget. Jag förklarade min oro för vilka hon skulle träffa och hur många väldigt onyktra personer som rör sig i området. Och att de kan göra saker de inte borde göra.

Idag har vi köpt biljetter både hon och jag. Jag sa till maken i morse att jag var lite sugen på att se The Ark och han tyckte jag skulle gå och ikväll och göra det. Efter en del diskussioner fram och tillbaka så bestämde vi att även dottern kunde få följa med. Hon går givetvis med sina kompisar och jag på mitt håll men jag kan skjutsa dem både dit och hem. Och finnas på plats och ha lite koll….

LYCKA

Jag stavar LYCKA på följande sätt:
En kär make att dela hela livet med och som säger att jag är fin. Fina barn att få ösa min kärlek över. Många, många  goda vänner att dela stort och smått, glädje och smärta med. Föräldrar som finns i vår närhet och slösar med sin generositet. Ett hem som duger gott för oss. God mat och dryck (och oftast en som lagar den också). Sol och värme. God hälsa och slutligen ett jobb som jag trivs med.

Jag kunde inte haft det bättre.

Njuter!

Sommar, sol och ledighet är gott nog. Men när man får till det och känner att man verkligen kan njuta av den lediga dagen och bara få vara med de man älskar utan krav, då är det helt klart ett Halleluja-moment!
Dagen började halvdant med regn och småsura miner här hemma. Jag föreslog en cykeltur till Båtmuseet men hade tappat lusten innan vi kom oss iväg pga de många sura minerna och annat strul. Men vi cyklade och hade en härlig eftermiddag tillsammans, jag och maken och de tre yngsta barnen. En tur med båt på älven och en jättemysig cykeltur hem. Filippa och jag följdes och hon blev trött och ville vila. Vi låg en bra stund i en dikeskant och bara småpratade och kollade på himlen… jag glömde allt annat. Efter vilan satte hon igång och sjunga för full hals samtidigt som vi cyklade. Jag hakade på och vi hann många låtar innan vi var hemma. Träffade en bekant som hälsade och log åt vår skönsång…
Jag kom hem påfylld med massor av ny energi.

Ikväll kom våra goda vänner Ian & Kicki över och ville fira sin bröllopsdag med oss. Ian fixade goda räkor och vi plockade fram lite bröd och ost och hade en mysig stund på vår inglasade altan. Så roligt med spontana besök och så roligt att ha vänner runt sig!

I fulla drag kan jag njuta av de lediga dagarna och vädret gör sitt bästa för att hjälpa till på traven. Vi hörs en annan gång!

Nu är det semestertid

Jag gjorde ett besök på min egen blogg som legat i träda och finner att jag är förundrad över hur pass länge och hur mycket och hur pass vettigt jag skrivit under de senaste åren. Bloggen har haft flera funktioner, tror jag. Jag har använt den som ventil när det runnit över av frustration. Jag har fått en massa god feedback när det varit tufft. Jag har uttryckt min kärlek till de som finns i min närmaste omgivning. Med mera med mera.
Nu känner jag för att göra en ny ansats att skriva igen.

Jag har semester nu och iår är den riktigt lång, vi är lediga hela åtta veckor tillsammans jag och maken och barnen. Åtta veckor?! Hur är det möjligt?
Vi har varvat semesterdagar med VAB-dagar som vi har rätt att ta eftersom vi fortfarande behövs som stöd kring äldsta dotterns måltider. Det är en förmån som vi gärna utnyttjar eftersom vi mer än nånsin behöver få vara tillsammans,  göra roliga saker ihop och leva vanligt familjeliv.  

Vi har inte mycket planerat under semestern. Försöker ta dagen som den kommer i första hand. Kanske blir det någon tur med husvagnen och givetvis blir det att träffa goda vänner och läsa en bok eller tre. Sola och bada. Skratta hoppas jag att jag får göra ofta och mycket. Nu frukost med maken.
See you later!

På samma lag

Det går så sakta sakta åt rätt håll för min dotter. Ibland kan det vara så att vi inte riktigt hänger med… hon tar kliv som vi inte är beredda på eller ens anat att de skulle komma så här tidigt. Ibland är hon kvar i det som är riktigt sjukt och som man tror blir väldigt svårt att bryta mönster och lämna invanda rutiner. Men det är med en stor lättnad och glädje vi konstaterar att vi jobbar mot samma mål nu.

Idag kan jag känna att vi är knuffade åt sidan fortfarande, hon tänker göra jobbet själv och tror inte hon behöver vår hjälp. Där är vi inte överens. Jag vill vara med i hennes liv och i hennes väg tillbaka till ett friskt liv på fler sätt än att bara vara en mattant som serverar mat på bestämda tider. Jag vill våga utmana henne att ta nya kliv och jag vill bli utmanad själv.

En prövning och en skola har vi gått i under de två år som hon varit sjuk. Jag vill inte vara utan de åren men nu vill jag att vi får ta varandras hand och göra jobbet ihop. Spela i samma lag.

en liten ljusning…

En kort uppdatering igen.
Vi börjar skönja en liten ljusning för vår äldsta dotter som är sjuk. Visserligen är framstegen mycket mycket små men om man tittar efter så finns de där. Hon har det tufft med maten och hon kämpar på, ibland har hon modet att gå emot anorexin och ibland så följer hon med och svämmas över av känslorna och vill inte ha maten. Men oftare och oftare så klarar hon att ta emot sondmat utan protest och hon klarar oftare och oftare att äta delar av det som serveras av vanlig mat. Det är mycket mindre bråk på hemmaplan och de besparar oss alla mycket energi och humör.
Hon har många bra personer kring sig som vill hjälpa; behandlare i olika former, sjukgymnast, lärare, kompisar, släkt och familj. Nu börjar hon ha viljan att ta emot hjälpen. Hon är mottaglig för den och det är en skillnad mot tidigare.

Vi kan prata lite lite mer om hur det sett ut under hennes sjukdomstid. Hur hon nu själv kan se att hon varit som i en egen värld och inte velat höra varningar som hon fått eller omtanke från omgivningen.

Vi kan få något tillbaka nu. En kram som blir besvarad. Till och med ett ”förlåt det var inte dig jag var arg på”. Och det ser jag inte som små steg utan stora steg i rätt riktning.

Fortsättning följer… men det är också en avvägning vad som är lämpligt att skriva. Jag vet att jag lämnar ut henne mycket och att hon inte är förtjust i det. Så kanske från och med nu mindre detaljer…
Själv har jag blivit sjukskriven för att återhämta mig lite en period. Det kändes som att jag behövde det och jag tror jag gjorde rätt. Jag har stått stadig på benen, orkat och många gånger varit loket som dragit och nu tar det ut sin rätt. Jag är tacksam för att jag får möjlighet att tänka lite mer på mig själv ett tag, det behövs för att fortsätta orka vara en glad och bra mamma till våra fyra och fortsätta orka sätta käppar i hjulet för anorexin.

Tack för att ni fortsätter följa bloggen även om det uppdateras så sällan!