What a day!

Moa och Fanny juni 2008

Jag är benägen att säga att detta är mitt livs värsta dag! Jag och maken är totalt färdiga efter en halv dags dust med vår äldsta dotter. Jag ska berätta i stora drag.
Hon kom hem igår från kusinerna och den semsterresa hon gjort med dem. Jag hämtade henne på flyget kl 17 och hon var väl måttligt pratglad, men det är OK. Igår var hon hos bästakompisen till elva på kvällen, jag SMSade henne under kvällen att vi hade fått en läkartid på BUP kl 11 idag och att läkaren skulle få avgöra om hon skulle få börja om att träna fotboll eller inte. Dottern steg upp och gjorde sig klar men sen vägrade hon i sten att följa med till BUP. Det var fullt krig. Hon tänkte sig på stan men vi vägrade stan eftersom hon vägrade BUP. Jag skjutsade syskonen till min bror med familj i Haratjärn för att de skulle få slippa höra bråket, det var skönt att de slapp delar av det iallafall. Istället fick de tillfälle att bada.
Sen har vi brottats i flera timmar och jagat henne, det har inte varit klokt hur vi har betett oss!!! Inget har hon ätit under hela dagen heller.
Kl 14-14.30 kom en sjuksköterska från BUP hem till oss och fick se eländet. Moa ville bara härifrån och vi ville att vi skulle kunna få prata oss fram till en lösning. Läget var helt låst. Vi kom fram till att hon måste få vara någon annanstans där hon kan äta och prata med någon som bryr sig och idag var det mamma och pappa som kunde ställa upp. Vid 16 kom småsyskonen hem och Moa följde med mamma hem till henne. Kriget var över för denna gång och vi summerar ikväll att vi vunnit något med att vi var bestämda att hon skulle träffa folk från BUP och att vi lyckades hålla henne hemmavid. Hon kom inte heller iväg på fotbollsträningen eftersom vi gömde hennes fotbollsskor. Vi bedömde att hon inte hade ätit nog för att orka träna. Vi har förlorat att vi har bråkat en hel dag med vår dotter som vi älskar. Jag är ledsen över det och jag har gråtit ikväll i min mans armar över det. Vi älskar henne men når inte fram med det vi vill säga. Det är jättejobbigt men jag är återigen så glad att vi har det socila skyddsnätet som tar vid när det inte fungerar hemma. TACK alla som finns kring oss!
MOA vi älskar dig och vill att du ska må bra.

Hemma igen

Vi samlade våra krafter och åkte förra fredagen med husvagn och fullastad bil söderut. Målet var till Peters bror med familj i Grillby. Jag är glad att vi åkte även om det inte varit uppåt alla stunder under veckan vi var där. Vi har haft diskussioner kring maten även när vi var borta och oron finns där som en följslagare hela tiden. Moa fick ett erbjudande av familjen Renklint att åka med dem på semesterresa till Skåne och det nappade hon på. Vi tänkte att hon säkert mår bättre när hon slipper vara med oss och höra vårt tjat om maten varje dag och dessutom så skulle vi få en paus både hon och vi. Vi åkte i sakta mak hemåt med ett barn mindre i bilen och det känns skönt att kunna ägna de andra tre en del tid, de har fått stå tillbaka en hel del den senaste tiden. Vi stannade i Ö-vik och var på Paradisbadet i princip hela fredagen, under lördag tog Peter de två yngsta på Star Wars utställningen. De var begaistrade alla tre medan jag var glad att Fanny hellre ville kolla på nya skor på stan istället.
Nu är vi hemma och tar det rätt lugnt. Regnet öser ner hela dagen idag så det är lite bakning och annat innefix hemma hos oss. Josef har köpt guitar hero så det spelas en hel del också. Jag är arg för att jag har väl tvättat en fyra – fem tvättmaskiner efter resan och gissa om det hänger på klädstrecket ute i regnet just nu?! Grr, blir väl att tvätta om allt igen om det inte slutar regna snart!
Jag vill återigen tacka alla goa släktingar och vänner som stöttar och hjälper oss, skickar mail eller ger ett gott råd. Och inte minst ber en bön för vår Moa. Det går inte i ord beskriva hur tacksamma vi är för allt detta.

Semester…

I fredags stängde vi kontoret och började semester… nåja, de allra flesta började semestern. Jag var och jobbade idag och kommer att jobba imorgon. Delvis är det självvalt, delvis är det för att det var saker som måste bli gjorda innan jag går på ledigt. Jag måste spara några semesterdagar till Thainlandsresan i höst och då känns det ok att jobba.

Vi fortsätter att vara oroliga för vår Moa. Man är orolig. Förtvivlad. Frustrerad. Tycker synd om henne och tycker det är superjobbigt. Alla känslorna på en och samma gång!
Helt klart är att det är mot mig och min man som hon visar tydligast att hon inte tycker om tjatet om maten. Vi markerar vissa måltider att vi inte accepterar att hon inte kommer till matbordet – vi tycker att vi måste markera och vara tjatiga. Hon blir tyst och sur och vill inte vara hos oss.
På BUP har vi fått en del råd och ett är att låta henne vara hos mormor och farmor eftersom hon verkar må bättre där. Och vilken tur i detta att vi har dem! Alla barnen har varit hos farmor och farfar i helgen och vi har fått en andhämtning. Nu har Moa fått åka till kompisen Emmys stuga och trivs förmodligen bra och har trevligt där. Hon kan prata med Sofia, vår goa, goa vän som kom hit och fick prata med Moa i ett låst läge i går kväll.
Orkar vi åka på husvagnssemester? Vi hoppas det för allas bästa….

Tack alla ni som finns runt oss, ni är just nu oumbärliga!
Ikväll fick de tre syskonen välja vad de ville göra. Det blev räkmackor på Båtmuseet, kulglass på Ainas och sedan bangolf vid Edda. En trevlig kväll!!

En jobbig tid

Vi har det tufft med vår äldsta dotter som inte vill ta till sig det vi säger om att hon måste äta mer för att orka leva. Vi har tagit hjälp nu och har varit på BUP två gånger förra veckan och jag och maken har haft en träff där i går. Det vi gjort där är att vi har tillsammans med Moa kommit fram till vad som är en godtagbar mängd mat vid varje måltid. Det är inte överdrivet stora portioner, något mindre än det hon brukar äta i normala fall. Fem köttbullar och en deciliter stuvade makaroner, typ. Vissa måltider har vi tyckt varit okej men ett par gånger under de senaste dagarna så har vi sagt att hon ska ta mer. Det har ingen effekt, hon äter inte en tugga till. Vi har varit snälla på rösten, vi har skrikit, vi har mutat… vi har väl gjort alla dumheter man kan göra. Inget har någon verkan. Tvärtom. Hon pratar inte med oss efter våra bråk om maten och det är otroligt jobbigt att inte kunna kommunicera med sitt barn.
Igår kväll så stack hon hemifrån efter ett bråk om en resa som hon ville göra men som inte blev av för att vi föräldrar ville prata med henne först. Hon ville inte svara på våra frågor. Tack och lov så var hon med sina kompisar och sov över hos en bästavän. Idag till middagen så skulle jag hämta hem henne eftersom hon inte dykt upp och då hade hon valt att gå till mormor. Där känns det också OK att hon äter och sover men det är klart att det känns väldigt väldigt konstigt att hon inte vill vara hemma. Men vi ställer ju krav och det är jobbigt förstår jag,

Vi har sån enorm tur att vi har det sociala nätverket i kring oss. Mammor och pappor som orkar att ta vid när vår ork tryter och så många goda vänner som stöttar. Ni är mer än guld värda!

Jag har ikväll skrivit ett brev som jag ska ge eller maila min dotter. Det är förmodligen mitt försök just nu att nå henne. Jag skriver hur mycket hon betyder för mig. Att det är något som hänt med henne den senaste tiden, det är som om det bor en annan person i henne som jag kallar Herr Ätstörning. Han ställer till med så mycket konstigt och galet just nu men jag är övertygad om att vi ska få honom att flytta ut igen. Vad det beror på har jag också spekulerat i och gett några förslag till min dotter som hon kan fundera över. Det skulle vara intressant att veta varför det blivit som det blivit. Sist skriver jag att jag önskar henne ett rikt och lyckligt liv och att vi är många många som vill att hon ska bli den vanliga goa Moa.