Lördag

Jag har varit på H&M här i Ersboda och grundligt kollat vad de har fått in för höstkläder. Provade lite saker men det blev till slut en senapsgul tröja, en skön gulgrön sjal och nya långa strumpor. Inte dyrt alls, om du frågar mig.
Idag har det kommit hit en till tjej som är lika gammal som min dotter och hon har samma sjukdom. Moa har träffat henne vid något tillfälle tidigare. Intressant att prata med hennes föräldrar, vi har haft en liknande sommar med en hel del förhandlande och bråk om mat. Har också i kväll pratat med ytterligare en mamma som har sin dotter här. En utdragen och jobbig sjukdomstid har gjort att mamman bara orkar se en dag i taget, hon blickar varken bakåt eller framåt. Det är nog det sätt man kan överleva på och orka, att ta en dag i taget. Kanske bara en timma i taget i vissa fall.
Jag har hopp om att vår dotter ska tillfriskna rätt snart ändå, även om jag förstår att det inte kommer att ta bara några veckor.
Ett fång rosor till Moas handläggare Eva som är supermysig med min dotter, hon håller om och stöttar där jag som mamma i vanliga fall skulle ha gått in om mitt barn behövt en kram eller ett peppande samtal. En riktig pärla!
Imorgon åker jag hem kring lunchtid och jag och maken hinner prata och pussas en stund innan han åker tillbaka hit. Det känns väldigt viktigt att vi får en stund tillsammans hemma.

Livet just nu

Moa har nu varit här i Umeå i en vecka.
Jag har varit här i 5 dygn.
Jag är glad för att vi är här för vi får all hjälp som behövs. Fram till idag så tycker jag att det har gått väldigt bra, det har varit lugnt och känts bra att nu får hon och vi föräldrar hjälp. Idag är det lite tyngre, jag vill inte säga mer för att inte utelämna min dotter mer än vad jag redan gjort. Det är tufft för oss båda men jag känner att jag har stort stöd i personalen som finns här dygnet runt. Och jobbiga dagar får vi räkna med även fortsättningsvis för ätstörningen är en sjukdom som inte går över i en handvändning. Det är skönt att veta att hon får i sig den näring hennes kropp så väl behöver.
Jag har en viss erfarenhet av att jobba med personer som inte mår psykiskt bra och är inte främmande för de uttryck och reaktioner som kan komma. Jag ser det också som en styrka att jag kan hämta nya krafter när jag är ute och joggar eller promenerar, det känner jag är nödvändigt att få komma ut någon gång varje dag.
Jag längtar efter min övriga familj men får träffa dem förmodligen på söndag då vi ska byta plats jag och maken. Jag lovar att jag ska lämna disk och tvätt och ägna mig åt barnen de dygn jag är hemma nästa gång, det känns prioriterat att kramas mycket.
I morgon kommer leverans av vårt nya kök. Det är väl inte direkt lägligt i tiden, men att vi skulle vara i Umeå är inget vi hade planerat med när vi beställde köket i början av juli. Maken ska skruva ihop stommar så långt han hinner och sedan drar han och svärfar igång under mitten av nästa vecka med att riva och montera nytt. Jag har inte engegerat mig särskilt mycket… Sibylla har ju öppet om vi inte har kök på plats och min mamma är snäll, så nog tror jag att det ordnar sig med maten. Och det ska bli jätteroligt att få nytt och fräscht i köket.
Tack alla för kommentarer på bloggen, hälsningar, telefonsamtal, SMS och mail. Det värmer att veta att vi inte alls är ensamma, vårt sociala skyddsnät har visats sig vara stort, mycket större än vi anat. Thanks!

Till Lippan

Lillasyster gillar Hello Kitty som numera finns överallt, på tröjor, på block, pennor, sudd, bokpapper… ALLT! Sockersött tycker jag.

Nydalasjön

Imorse tog jag bilen och körde en bit för att kunna ta en promenad runt Nydalasjön i Umeå. Jag joggade delvis, har inte joggat sedan i våras och det kändes riktigt bra. Promenader och jogging är min motionsform – jag blir glad av det!
Moa har haft besök av kompisen från Lycksele i afton och det kändes så kul att de hann träffas innan hon åker med familjen till Kanarieöarna under 4 månader.
Jag har haft ett långt samtal med Moas handläggare Eva och jag har fått ställa frågor och vi har pratat lite om hur tiden här kommer att se ut. Det känns mycket bra, hela upplägget och att de har sina ganska strikta ramar.
Nu har jag köpt garn och stickar handledsvärmare och en sjal. Längesen jag hade så gott om tid att det fanns tid för stickning. Det finns mycket som är positivt med att vara här på BUP.

Maken har ordnat så att jag kan ta bilder med telefonen och skicka direkt till bloggen via mms. Kul. Det blir bra när jag övertar hans gamla mobil med betydligt fler pixlar än min telefon har. Det gör jag på lördag när vi träffs.

Allt lugnt

Igår kväll lånade dottern min dator och kunde göra det hon brukar på nätet, chatta på Apberget, kolla bloggar och sånt. Jag fick uppfattningen av att det var uppskattat. Det blev också via chatt bestämt att Bästa Kompisen från Lycksele ska komma hit i morgon, och det är roligt för Moa. Dagarna är rätt långa och stillsamma, mycket vila och i övrigt stilla aktiviteter.
Jag tog en promenad efter frukosten i morse och det känns som en god vana när jag är här, jag tycker ännu att det känns helt ok. Jag varvar ner och jag tycker om det. Hinner tänka tankarna klart. Ingen tvätt, ingen matlagning, inga barn som protesterar att de inte vill gå och lägga sig och ingen stökig hall. Jag börjar till och med fundera på att skaffa en stickning eller nåt sånt att ha för händerna, och då vet jag att jag har lite att göra för det brukar inte inträffa även om jag gärna handarbetar.

På BUP i Umeå

Idag har jag först varit på stan en stund med mina yngre döttrar. De köpte varsin tröja och en till storasyster. Sen har jag och barnen åkt till resten av familjen som är på BUP i Umeå. Här är det just nu väldigt lugnt och behagligt. Vi blev bjudna på en superb middag och syskonen spelade lite spel och såg en film. De hade riktigt genuint trevligt när de träffades. Jag fick pussa på maken både för idag och troligen för en vecka framåt.
Moa sondmatas fyra gånger per dag och det verkar fungera bra, kanske hon har lite ont i magen efteråt. Det hela känns mycket bra just nu. Hon får den näring hon så väl behöver och allt stöd som hon vill. Hon frågar mycket om hur det ska bli, om skolan, om maten och annat.
Vi föräldrar får också stöd om vi vill och ska finnas här, men är helt fria att vara ute under dagarna om vi vill. Utan att ljuga kan jag säga att det känns lite skönt att få allting serverat under en vecka, hinna läsa och ha tid att ta en daglig promenad, det känns inte fel. Men vi tar en dag i taget det kan bli jobbigare än jag tror att vara här… fortsättning följer.

Ett steg i rätt riktning

Jag har jobbat idag och försökt städa undan det mest kritiska på skrivbordet, samtidigt som revisionen fortsatte under dagen idag. Jag och chefen satt ner en stund och gick igenom hur vi löser min frånvaro, som är svår att greppa över. Ingen vet hur länge den blir och inte heller hur omfattande, men minst halvtid kommer jag ju att vara borta från jobbet. Till att börja med är jag i Umeå en vecka, jag åker imorgon.
Jag tror att jag kommer att vilja jobba någon stund nu och då när jag är med Moa på BUP, så vi har ordnat ett modem så jag komma åt i princip allt jag behöver. Chefen tror inte att jag kommer att vara motiverad att jobba men det tror jag. Vi får se.

Idag har det hänt en del kring dottern. Hon fick satt en sond i näsan på morgonen. När det skulle göras började hon prata med personalen på BUP. I förtvivlan gjorde hon ett sista försök att säga att jag ska börja äta, jag vill ha en till chans. Hon var riktigt uppriven men de som jobbar där har nog varit med om detta många gånger. Det blir ingen extra chans att förhandla, det blir sond. Dottern hade inget val när det gällde det. Det är skönt att någon annan nu tar besluten och dessutom kan det inte förhandlas om vad som ska ske. Hon har mått lite dåligt och haft ont i magen när hon fått näring via sonden, men det blev bättre på kvällen.
Hon har också pratat med en av sina bästa vänner i telefon (maken var i samma rum och hörde samtalet) och har verkligen inte stuckit något under stolen. Hon erkänner för kompisen att hon har ätit lite under en period och det har hon inte gjort tidigare.
Vi är glada för hon ringde till farmor och farfar och de har varit på besök hos henne idag. Till dem hade hon sagt att hon ville att syskonen skulle följa med när jag ska ner i morgon och lösa av min man. Det är så skönt att höra att hon vill ha dem hos sig, självklart åker de med ner och ser hur storasyster har det.
Gonatt.

Dagen D

Jag hade då revision på jobbet, jag och min chef la stor vikt vid att förklara för revisionsledare Anna hur SSC är organiserat med ägare, medlemsföretag, ekonomisk förening och säljbolag. Det är inte alls en enkel organisation och den är på många sätt unik. Jag tycker ändå att hon verkade greppa att det inte är jämförbart med vilket annat aktiebolag som helst. Vår relation till tillverkarna är speciell. Nåja. En trevlig kvinna som jag kom att bli ganska personlig med under lunchen, jag berättade t.ex. om det jobbiga med vår kära dotter som är sjuk och hon hade en stor medkänsla. 

Moa hade ett läkarbesök kl.13 och både min mamma och min make var där. Det var Moas första träff med den ordinarie läkaren som ingår i ätstörnings-teamet på BUP. Efter en enda undersökning så ville läkaren få lägga in Moa på BUP i Umeå. På studs. Ordna skjuts på direkten. Maken och min mamma gav sitt medgivande till det på en gång, vi har pratat om det och alla vi som finns i hennes närhet tycker att hon behöver få komma under vård, vi är helt eniga i detta.
Jag fick ett mess av maken vid tvåtiden att hon kommer att läggas in omgående. Jag var efter det inte lika koncentrerad på den revision som fortfarande pågick, men när vi var klara vid 15 så kunde jag ringa och höra mera. De var då i färd med att övertyga dottern om att detta måste ske, det finns inget alternativ.
Jag sa att jag kommer och möter upp utanför BUP.
Anna, revisionsledaren, hade all förståelse för att det blev ett abrubpt avslut på dagen och hon intygade att jag inte måste vara med under morgondagens övningar. Det är ju ett krisläge, sa hon.

Nu blev det så att jag hann träffa Moa strax innan hon åkte med sin farfar och farmor till Umeå och det är jag glad för, men det är klart att det inte var roligt för henne. Inte för någon av oss var det trevligt att det blev inläggning ändå. Vi följdes hem och åt middag och maken han packade väskan och åkte sedan ner till Umeå. En av oss föräldrar ska finnas hela tiden med Moa och han kunde tänka sig att ta de första dygnen. När vi hunnit smälta att det blev som det blev så känner jag ändå att det är det bästa för dotterns skull. På BUP i Umeå tycker de att hon var i ett risigt skick och att hon skulle kunna ha kommit till dem i ett tidigare skede. Det känns mycket skönt att höra att vi inte felbedömt läget!

Nu känns det som om vi får ta en dag i taget och lösa det praktiska och se hur det går på BUP. Jag är SÅÅÅ tacksam för alla i min närhet som stöttar, kramar om och känner med oss. Idag är jag särskilt glad för att våra föräldrar finns och backar upp oss HUR MYCKET SOM HELST, mer än vad jag nånsin förväntar mig. Måste också säga att jag har världens bästa chef som gett mig alla möjligheter att vara med min dotter. Tack Peter, det är värt mer än guld att få höra det idag!
Fortsättning följer…

Hälsoundersökning

I eftermiddag på jobbet så fick jag gå på en hälsoundersökning. Mina alla värden var bra, fanns inget alls att klaga på. Blodvärdet var så bra att sköterskan Lars undrade om jag var dopad. Blodsocker ua, kolesterol ua.
Men när den ovan nämnda sköteskan sa att enligt det system vi använder så har du som är 38 år passerat  bäst-före-datum, då ville jag inte vara med längre!
Det var förståss ett skämt men det ligger någon hund begraven här, jag uppskattade inte hans skämt. Min begynnande 40 års kris kanske är i antågande.

På jobbet är det mycket i röret just nu, men det är roligt det allra mesta och jag trivs. Har jobbat till över 18 idag och det är lite sent, men när jag är där så går tiden fort. I morgon ska jag på en kursdag om affärskommunikation. Min chef tycker att jag ska förbättra min kommunikation, så han lät mig gå kursen. Jag tycker ibland att han ska förbättra sin kommunikation (han vet vad jag tycker!) , men vet inte vilken kurs jag ska välja…
På torsdag och fredag tar vi emot vår externa revisor som ska granska vårt kvalitets- och miljösystem, läs granska stora delar av mitt jobb. Det är ok och jag ser det som ett sätt för oss som företag att utveckla oss att bli bättre om vi skulle få några punkter att åtgärda.

Barnen har haft sin första skoldag för terminen och det är roligt att få fråga vad som hänt. Vem sitter du med? Har du fått någon ny klasskompis och vilka dagar slutar du tidigt?
Det tråkiga är att vi bara har tre skolbarn hemma, storasyster väljer att bo hos mormor ett tag till. Jag saknar att få bry mig om henne, få ställa frågorna och få pussa godnatt på kvällen. Jag sa till min man ikväll att jag tycker det är en mammas rättighet, men det är det kanske bara jag som tycker.

Nu är det kväll. Min hörbok Svart stig av Åsa Larsson tog slut idag, jag har inget att läsa…

Inte alls som vanligt

Vardag igen, andra veckan på jobbet efter semestern och det rullar på ungefär som det brukar.
MEN DET ÄR INTE ALLS SOM DET BRUKAR!!
Vi har vår Moa boende hos mormor nu, sen i lördags. Mest hela sommaren har hon varit på andra ställen än hemma. Pratat med oss har hon inte gjort sedan veckor tillbaka, faktiskt inte sedan den hemska fredagen när hon inte följde med till BUP och vi höll henne hemma, det är tre veckor sedan imorgon. Det är envägskommunikation när vi setts och det är envägskommunikation på mailen och mobilen.
DET ÄR SÅ KONSTIGT ALLTIHOP!
När hon inte är hemma kan jag och maken och syskonen lättare tänka på annat och på så vis få lite återhämtning, men det är jobbigt och frustrerande för våra föräldrar att de inte heller får henne att äta. Igår var vi på BUP, först Moa med mormor och sedan jag och maken. Hon hade givetvis fortsatt att gå ner i vikt, vi hade inte väntat annat och pulsen har gått ner, hon är kall på händer och fötter för jämnan och värst av allt är att hon inte längre tänker logiskt. Hon är helt blockerad när det blir tal om att äta. Vi är inställda på att hon kommer att bli inlagd på antingen barnavdelningen i Skellefteå eller BUP i Umeå inom en snar framtid.
Skolan börjar om på tisdag och jag kommer att prata med hennes lärare om hur vår sommar varit och berätta att det delvis är en annan tjej som de får träffa i höst. Hon får inte vara med på idrotten och frågan är om hon kommer att kunna vara med hela skoldagar, jag är tveksam. Någon måste förmodligen vara med henne vid luncherna och jag kanske blir hemma till frukostarna.
Vi vill att hon ska bo hemma hos oss, det fungerar inte att våra föräldrar ska ta hela ansvaret för henne, varken i friskt tillstånd eller som det är nu. Det är vad vi vill….
Jag har pratat med några andra som har egen erfarenhet av ätstörning och det är både hemskt att höra men även skönt att få bekräftat hur hemskt det kan vara och hur tokigt man kan reagera, både som förälder och som drabbad.

Nu går mina tankar till min mamma och pappa samt till svärmor och svärfar, de har på ett alldeles fantastiskt sätt hjälpt till i sommar med Moa. De har stått med öppna armar och erbjudit henne att bo hos dem. De har varit aktiva och försökt och försökt att prata med henne om både mat och annat. Utan er hade vi inte klarat sommaren! KRAMAR I MASSOR!

Midsommar förra året – Moa läser