I en lägenhet på Mariehem…

Nu har jag, maken och äldsta dottern varit i en lägenhet i två dagar, en dag återstår. Det är personal med oss från och till under dagen men kvällarna har vi helt för oss själva. Det är meningen att vi ska träna på att leva vanligt familjeliv och få en vardag att fungera. Det har varit verkligt tufft men dottern har gjort stora framtsteg och vi tycker hon är en kämpe. Hon och vi kämpar mot sjukdomen som bor i henne, det som är anorexin som gör så att hon inte vill äta. Matsituationen är en verklig kamp men hon kämpar så bra nu för att vinna. Vi försöker hjälpa till så mycket vi kan.
Idag kunde vi följas på stan och shoppa lite, det har hon längtat efter att göra och då är det extra kul att få erbjuda henne det.
Vi planerar för hennes 14årsdag som är på fredag, det hoppas vi blir en bra dag trots att livet inte är som vanligt.
Njuter av att få sitta med min älskade i tv-soffan och bara mysa… kan ni förstå att det är en lyx som man kan uppskatta JÄTTEMYCKET?!

Fest med mera

Ett tag har gått sedan jag skrev sist. När jag är hemma blir det mindre tid för bloggande. Nu är jag åter i Umeå efter en bra hemmavecka.
Jag tyckte det fungerade bra att jobba, det är liksom det vanliga, det som hör vardagen till och det man kan. Jag är glad att jag känner så, att inte jobbet är ytterligare en pålaga till allt annat som är jobbigt.
Jag passade på att ha två trevliga lunchdater, träffade Susann på tisdag och surrade och lika trevligt med långlunch med Ingrid på fredagen. Jag behöver det. Att flexsaldot sjunker och snart inte finns kvar längre, det struntar jag i.
I fredags var jag och barnen på EFS på surströmmingsfest och det är också välbekant och vanligt. Vännerna som är där har jag inte träffat den senaste tiden så det var bra att få göra det. Jag känner en enorm värme som omger oss i den svåra tiden som är. Det är en av de saker som gör att jag orkar med tillvaron!
Jag och käre maken fick först ett dygn tillsammans förra helgen. Det var härligt, men också konstigt. Allt skulle avhandlas, stort och smått, viktigt och oviktigt och det blev intensivt för det var en del att prata om.
En bonus var att vi fick ytterligare ett dygn denna helg. Personalen på BUP ville se hur dottern fungerade när ingen av oss var där. Se hur mycket som är trots och hur mycket som är oro för matsituationen. Vi bara tackade och tog emot nästan ett dygn tillsammans.
Vi fick gå på fest. Svägerskan i Ursviken fyllde 30 år och hade festligt kalas med god mat, lekar och bastu med bad i tjärn. Jag som inte gärna badar ens varma sommardagar jag stannade inne…

Torsdag

Då var det beslutat och klart att jag och maken får ett drygt dygn tillsammans och det känns fantastiskt! Jag åker hem imorgon vid lunchtid och Peter behöver inte vara tillbaka förrän lördag kväll. Svärfars kommer att vara här på avdelningen med Moa. Om det inte hade gått i lås vet jag inte vad jag hade gjort. Det känns som en absolut nödvändighet just nu, min kärlekstank är tom och behöver fyllas på på annat sätt än via sms och telefon och pussar med andra runt i kring oss.
Idag har jag haft två längre samtal med Moas huvudansvariga personal här, hon som heter Eva och som jag tycker väldigt mycket om. Vi har vädrat och ventilerat både på mina funderingar, på hur de tänker kring upplägg av behandlingen, på vad som ska gälla för att Moa ska kunna få permission och mycket mera. Vi har pratat om en bok som jag lånat av henne och som satte igång en hel del tankar hos mig. Tankarna handlar om hur mina egenheter och mina lite sämre sidor kan ha påverkat Moa och de andra barnen, hur man klarar att gå vidare och väga upp såna jobbiga tankar med förnuftet som säger att vi har gjort det vi trott varit bäst för barnen, inget annat.
Det är lite nya rutiner för Moas del, lite förändringar i matsituationen som hon provar nu. Det pratas lite om medicin under en kort period, men inget är bestämt ännu, läkarna är restriktiva till en så ung tjej.

Dax för sondning. Håll tummarna att det inte blir alltför jobbigt!

Så kommer alla känslorna på en och samma gåååång

Dagarna flyter på här på avdelningen. Vissa går lugnt och stillsamt tillväga och andra är turbulenta och påfrestande. Igår var en rätt jobbig dag med många strider, en hel del protester, gråt och skrik. Som mamma så är det många olika känslor som hinner komma och passera revy under bara en förmiddag. Jag hinner vara glad, arg, ledsen, frustrerad, rädd, orolig, lättad och lugn innan lunch. Hur dottern känner sig kan jag inte helt sätta mig in i, men det jag vet är att hon har mycket jobbigare än jag.
Jag får prata med personalen som jobbar här och det är en livlina att få sätta ord på det jag känner. Få bolla det som är svårt, det som inte är rätt eller fel utan en bedömning från gång till gång. Få ett råd på vägen och för den delen också en del reflektioner från personalen hur jag fungerar tillsammans med Moa.
Det är tufft, men jag kan också känna att det är en spännande resa vi gör. Jag önskar förståss att den inte skulle ha skett alls, eller att Moa skulle måsta må så dåligt som hon vissa stunder gör, men det är spännande för det händer saker hela tiden och vi utvecklas.
Jag fortsätter att ta promenader varje dag, det är också en nödvändighet för mig att stå ut.

Jag och min äkta hälft längtar efter vår date som vi har blivit lovade, men som inte organiserats färdigt ännu. Det är många finesser på ett järnspett. Någon annan vuxen ska vara här med Moa, det ska finnas personal så det räcker till, vi ska ha barnvakt till syskonen…

Åter i Umeå

Syskonen följde med när jag åkte till Umeå igår för att byta av maken. Det var ett kärt möte med storasyster även om det sker under speciella förhållanden inne på en låst avdelning. Som föräldrer är det underbart att se att syskonkärleken finns där, det är en av mina lyckligaste stunder när jag ser att mina barn trivs ihop och visar varandra kärlek.
Vid kvällsfikat var det en jobbig stund, Moa mådde inte alls bra och jag kände hur jag tappade ork. Jag tycker att jag orkat mycket och stått pall under en ganska lång period nu och att jag lyckats hålla humör och energi uppe, men nu är det tuffare. Jag tycker att vi står på ruta ett fortfarande. Jag vet att vi inte gör det, det händer saker varje dag och Moa får ju den näring hon så väl behöver nu och det är bra, men alla kan förstå att det är tufft att finnas bredvid sitt barn som inte mår bra. Jag hoppas få tillbaka lite energi för den behövs så väl. Jag och maken ska ses ensamma i veckan och det hoppas jag ska ge tillbaka lite geist, det är inte rimligt att inte ses annat än en timma vid bytena en gång i veckan eller stå på en p-ficka på E4 och pussas tre minuter för att sedan åka vidare….

Jag vill upprepa att vi är så tacksamma för alla som på ett eller annat sätt ger oss sitt stöd, det är ovärdeligt! Kram!

Vardagligt

Har jobbat fyra dagar denna vecka och det är ganska vanligt, fast förståss ändå inte. Jag tycker om mina enahanda arbetsuppgifter, de som är rutinjobb som bara ska göras, småtråkiga rent av. Och jag sticker inte under stolen med att det är en hög tröskel att ta itu med nya svårare projekt. Jag bromsar som jag inte brukar göra för jag har inte den mentala strykan att vara driftig och duktig. Jag vill ha kvar mina småtrista saker att jobba med. Jag får full förståelse av kollegor och chef och tackar för det!
Hemma har köket så gott som blivit klart, det är några små detaljer som bardisk, tapet och kakel vid spisen som saknas, men det gör inte så mycket, jag är jättenöjd med resultatet redan nu. Det är några kartonger kvar att packa upp och jag ska försöka göra en insats i kväll, imorgon åker jag och barnen till Umeå och jag blir borta ett tag igen.
Jag och maken planerar för att ses. Att träffas på riktigt för oss själva och prata och ta i varandra, det bara måste vi få göra för att detta ska fungera och det gäller nog bara att verkställa det. Moa klarar sig en dag utan oss och de andra barnen är ju i skolan så en liten date ska vi nog kunna stjäla till oss mitt i kaoset som är nu.

Tårar och skratt

Igår kväll gick proppen ur mig. Det hade varit flera jobbiga dagar efter varandra och när en av personalen frågade efter kvällsfikat hur det går för mig att vara här så brast jag. Grät för att det är så jobbigt att se dottern må så dåligt och jobbigt att inte få krama henne och trösta när det är jobbigt. Det var välbehövligt att lätta på trycket, jag har kunnat skärma av och klarat mycket men nu gick det inte längre. Det var bra. Nödvändigt för att orka vidare.

En solig dag ute idag och faktiskt rätt solig inne här på avdelningen också. Äntligen kan jag få skriva att dottern har en bra dag. Sondmatningarna har gått bra idag, vid middag och kvällsfika har hon t.o.m. småpratat lite med den personal som suttit med oss vid bordet, inte bara plågat genomlidit måltiden. Det verkar som om det är lite mindre jobbigt att bli få sondnäringen av en förälder och det är en lättnad att se.
Nu sitter dottern och spelar spel med den jämnåriga tjejen som är här i samma sjukdom. De skrattar hjärtligt och har trevligt tillsammans, och Gud vad glad jag blir i hjärtat. Det ger hopp!

Hemma håller vårt nya kök på att komma på plats, det ser tjusigt ut på bilderna jag får av maken i min telefon, men jag fattar inte riktigt att det är hemma hos oss det ser ut så. Det blir roligt att komma hem på måndag. Extreme home makeover sedan sist jag var hemma!

Fortsatt tufft

Ytterligare en tuff dag för Moa. Varje måltid är en enorm pärs för henne, som personalen jämför med att stå mitt på E4 och inte kunna ta sig från vägen när en långtradare kommer mot en. Den paniken som man skulle känna då, den måste hon stå ut med en hel måltid, ca 15-20 minuter.
Vi har inte i sommar förstått hur illa det verkligen har varit med henne, hon har en lång väg tillbaka till en fullt fungerande vardag tillsammans med sin familj.
Jag tycker själv att jag klarar av att vara i det jobbiga rätt så bra. Jag står ut och orkar att vara här av flera olika anledningar:
- jag vill hjälpa min dotter att bli frisk
- jag är positiv och ser att det inte är omöjligt att komma ur ätstörningen, prognosen är att alla blir friska
- jag får komma ut i frisk luft och ta promenader varje dag
- jag får prata om det jobbiga med maken, med släkt och vänner och med professionell personal här
- jag får varva dagarna på avdelningen med jobb och tid hemma med de andra barnen
- vi har ett fantastastiskt nätverk av människor som stöttar oss i den jobbiga situationen
- osv osv

Åter på plats hos min dotter

Jag har varit på hemmaplan från söndag mitt på dagen till nu på onsdag morgon. Det har varit skönt att få rå om de andra barnen lite extra och att bara få vara hemma. Det märks faktiskt att de små har saknat mig lite, så det så! När man varit ifrån sin vardag så ser man den med lite nya ögon när man kommer hem. Jag ser att det är vissa saker som vi behöver vara lite mera konsekventa med. Inte låta sonen sitta och se tv på morgonen så att det blir bråttom-nästan-panik för att hinna iväg till skolan med kompisen. Och ingen tid för att borsta tänderna, ta på sockar och leta glasögon. Jag skulle vilja vara hemma och få ordning på en sån sak, men nu är det min tur att vara i Umeå och jag får lämna hemmavardagen.
Det har varit guld värt att jag och käre maken fått träffas inte bara i dörren utan hunnit prata en bra stund både i söndags och idag. Vi gick i förmiddags på café och pratade länge. I söndags pussades vi mer. Det känns väldigt viktigt att göra den här tiden på BUP hållbar för en längre period. Vi måste helt enkelt orka med den, båda två, eller alla i familjen måste orka. Och då är det obumbärligt att få lite paus och göra nåt annat ett tag och att vi får prata och träffas ordentligt i allafall någon någon gång nu och då.

Det var roligt att vara tillbaka två dagar på jobbet också. Där kände jag mig också uppskattad, mer än vanligt. Det är klart att det beror på att jag tog hand om högen med fakturering av våra montagearbeten och någon annan slapp trycka in det i sin redan fulla agenda. Men det är välgörande att känna sig behövd oavsett vad det gäller.
Det går upp och ner för dottern som ligger inlagd för sin ätstörning, det är helt klart en väldigt tuff tid för henne och det finns inga enkla genvägar för att må bättre. Vi föräldrar har med hjälp av personalen på BUP tagit tillbaka kontrollen över hennes matintag och matsituation och det är inte lätt för henne att acceptera, men helt nödvändigt för att hon ska bli frisk. Jag är glad för att vi är här och det är tufft, men vi är i goda händer och vi vill alla verka för att hon ska bli frisk. Fortsätt be för henne ni som har tagit det till er uppgift, ni är värdefulla.
Tjing!