Onsdag

Det är ganska behagligt att vara hemma på dagarna, tempot är lugnt och jag är fri att göra precis det jag känner för när Moa har lektioner i skolan. Idag blev det en promenad på förmiddagen, en kopp kaffe med mamma efter lunch och lite mera adventspyssel innan den övriga familjen kom hem. Det känns viktigt att vi är hemma och ger Moa det stöd hon behöver med maten, verkligt viktigt känns det, och förmodligen kommer det att finnas ett behov av en förälder hemma en längre period framöver. Men, jag börjar också sakna mitt jobb och mina arbetskamrater så det blir skönt att vi byter roller nästa vecka och Peter är hemma och jag jobbar. Trodde inte att jag skulle säga att jag saknar jobbet men nu gör jag det iallafall…

Ikväll har vi varit på teateruppvisning på Filippas fritids. Pippi håller kalas. Vår lillstumpa går sista året på Kulans fritids och det börjar nästan kännas vemodligt att vi inte kommer att ha några barn där längre. Det här var nog sista teatern vi får se. Storasyster började där när hon gick i ettan år 2001, och sedan dess har vi lämnat och hämtat något eller några barn där så gott som varje skoldag. En hel del dagar blir det. Och barnen har framför allt haft mycket roligt där genom åren.

Godnatt!

Smygit igång…

En ganska lugn och behaglig dag hemmavid. Imorse kom kompis-Dan och hjälpte till med att skjutsa lillasyster till skolan. Det går inte, som jag sagt tidigare, att samtidigt skjutsa barn och ätträna med Moa. Dan anmälde sig frivilligt att hjälpa oss nu någon vecka framöver. Nästa vecka är det jag som ska jobba och då kan jag börja lite senare än vanligt, efter att jag skjutsat barn till skolan, då klarar vi det själva.

Har strukit mina vinröda sammetsgardiner som brukar sitta i vardagsrummet över jul. Då jag satte upp dem saknade jag den fina vinröda julstjärnan som hör till, så den kom också på plats. Ljuskransen i köket kanske också skulle vara fin att få upp…? Och röda panelerna som mamma fixade i fjol i hallen? Och lillasyster skulle bli glad om hon fick sina juliga gardiner…. så var det hela igång. Julfixet. Jag är ledig och har lite tid över i veckan, det är mysigt att få göra lite adventsfint här hemma. Viktigt för mig är att det känns kul att fixa och dona, det ska inte kännas som ett tråkigt måste. Lussebullar känns kul så vi får se om det blir bak i veckan?

Imorgon ska jag vara social och träffa kompisar, dricka kaffe, äta lunch och surra, kanske åka på stan med dottern och hennes kompisar när de gått klart i skolan. Barnens önskelistor börjar bli ifyllda, och vi har börjat köpa en del. Blir bra att gå i affärer en tisdag eftermiddag istället för att trängas och armbåga sig fram på lördag när alla andra också är i julklappsbestyr…

Julskyltning

Imorse hade det snöat och jag tog utan att fundera på mig ytterkläderna och gick ut och skottade garageuppfarten. Motion lika bra som någon annan. Promenaden efteråt blev inte så lång, dels var jag knäckt av skottningen och dessutom var det moddigt och tungt att gå.
Jag tog Fanny och Moa med på julskyltning på stan i eftermiddag. Det var sig likt. Julsångerna och julklapparna, glöggen och folket gjorde att jag iallafall började fundera på att det faktiskt är första advent till helgen. Köpte två stora blockljus och ett fat i metall för att ha på matbordet istället för adventsstaken som är gammal och inte längre fin.
 
Röjt upp lite när hemma i kväll så att måndagmorgon ska kännas lite lättare att möta. Nej, det känns helt okej faktiskt med ny vecka. Jag är hemma och maken börjar om att jobba efter tre veckor som vi varit lediga för att vara tillsammans med dottern som skrivits ut från avdelningen.

Skön paus

Hemkommen från resan till Piteå med mina kollegor på SSC. Det blev en riktigt skön paus från vardagen. Intressant studiebesök på Lindbäcks bygg som producerar lägenheter i fabrik i går förmiddag. God lunch på Piteå havsbad. En eftermiddag med sisådärbra föreläsningar om miljö och om att bygga varumärke. Sen föreställningen Stormen som inte alls föll mig i smaken. Det var en sekvens med ett vackert par i trapetsen som var behållningen, resten var konstigt, osammanhängande och segt. Men å andra sidan så varade föreställningen kanske en timma, inte mer. God midddagsbuffé, prat med arbetskompisarna, show och sen dans hela kvällen. Jag älskar att dansa men gör det så sällan, så det är desto roligare när tillfällena ges.
Mår gott av andhämtningen även om jag har flera timmar för lite sömn i natt och är knäckt, men jag har fått släppa tankarna på vår vardag under ett dygn och det har varit så skönt.
Hemma har det gått bara bra, jag är så glad att kunna säga att det har skett så stora framsteg de senaste två-tre veckorna.
Även med kommunikationen mellan oss föräldrar och dottern så går det åt rätt håll, vilket underlättar för alla i familjen.

”Nätverkat”

I eftermiddag har vi haft stormöte på resturang Ombord och vi tycker det blev ett bra möte, ungefär som vi tänkt att det skulle bli. Från BUP informerade de om sjukdomen anorexi och vilka konsekvenser den kan ha för den drabbade och för familjen. Vi fick prata om hur vårt nuläge ser ut och vi fick lägga lite pussel, be om hjälp och få de allra flesta bitarna på plats. Jag och maken fick berätta för alla samtidigt vad det är vi vill ha hjälp med när vi lämnar ifrån oss ansvaret för vår dotter. Det är bra att alla sitter inne med samma kunskap.
Moa fick höra massor med fina ord om hur hon är som person, bl.a. så uppfattas hon som snäll, vacker, glad, humoristisk, en som bryr sig om andra, klok, smart och bestämd på ett positivt sätt. Vi som föräldrar har också fått mycket fin kritik från våra nära och kära. Det värmer.

Det är flera som säger att det är svårt att veta vad man ska säga och hur man ska uppträda. Kan det man säger bli fel? Vi pratade om det i storgrupp och kom fram till att vara som vanligt duger alldeles nog. Vi säger ifrån om vi tycker att något är olämpligt att prata om eller om vi vill ha saker på något visst sätt. Någon i sällskapet tycker att man känner sig otillräcklig och det har vi också känt många gånger, men vi tycker att vi har ett fantastiskt stöd i vår närmaste omgivning och i den mer perifiera. Och jo, om vi behöver hjälp så törs vi nog fråga om den.
TACK ALLA NI SOM VAR MED IDAG OCH ALLA SOM ÄR MED OSS MED TANKAR, TELEFONSAMTAL, PRAKTISKT och allt annat. Utan er skulle det inte ha gått så här bra. Kram i massor.

Positiv laddning

Positivt nr 1:
Det fortsätter att gå åt rätt håll för dottern och därmed för oss alla. Hon har det inte lätt med de normalstora portioner som vi lägger upp. Det är förmodligen berg av mat som hon uppfattar det och det är kämpigt, det ser man utåt ibland. Men hon fortsätter att klara av att äta alla måltider, både i normal tid och hela portioner. Jag tycker att hon ska få bragdmedalj, så bra som hon kämpar. Det verkar finnas en stark vilja att klara av att bli frisk och vi gläds med henne för den motivationen.
Idag har läkare här på BUP i Skellefteå gjort en bedömning av hennes fysiska tillstånd och har sagt ok till att vara med på idrotten i skolan. Bra! Hon har även fått börja om med spanska som hon tycker är kul.

Positivt nr 2:
Jag och min man ger oss själva en eloge för att vi har ett sånt gott samarbete just nu. Vi både ger varandra beröm, stöd, tid för återhämtning och vi bollar stort och smått med varandra flera gånger varje dag. Läget i familjen hade varit ett helt annat om vi inte strävat åt samma håll eller varit så goda lagspelare som vi faktiskt är. Att vi nu fått tillbringa hela tre veckor tillsammans och har en tuff period bakom oss har väl gjort sitt till, men det hänger också på att vi vill vara samspelta och har gett vårt förhållande nytt bränsle.

Positivt 3:
När jag får min egen tid för återhämtning så väljer jag att gå ut och gå eller åka och träna, träffa goda vänner eller göra något med händerna (har satt igång flera stickningar den senaste veckan och skyller på att barnen ska ha nåt att pyssla med) och sist men inte minst så brukar jag ta tid för bön och eftertanke. Det sista har det blivit lite si och så med, men jag vill ha med det på min lista över var jag hämtar energi för jag vet att jag får den vid dessa tillfällen.

Positivt 4:
Imorgon är det dags för stormöte eller nätverksmöte, då vi samlat alla som finns kring Moa och vår familj. Det är inte mindre än 36 personer som ska komma (och då har vi ju ändå både kompisar och släkt som är utomlands och inte kan vara med). Alla vi har ett gemensamt mål och det är att Moa ska bli fri från sin ätstörning och att vi ska göra vägen tillbaka så smidig som möjligt. Vilken styrka att vi är många som vill hennes bästa!!

Åt rätt håll…

Moa blev som planerat utskriven i fredags från avdelningen och vi har nu varit hemma i en dryg vecka. Det går verkligen åt rätt håll och det är så underbart att äntligen få säga det!! Hon äter enligt ett givet matprogram med fasta mattider och vi lägger upp portioner som vi lärt oss på avdelningen. Hon äter upp i god tid och har inte sondats något på hela veckan.
Skolan verkar fungera bra och vi ser inga hinder till att hon får läsa även spanska (som hon vill) förutom kärnämnena och sedan kanske läsa lite hemma i de andra ämnena för att dagarna inte ska bli så långtråkiga.
Vi har varit på vattengympa tillsammans, gått på stan och hon rör sig hos kompisar även om vi finns runt henne eller bollar över ansvaret till kompisens föräldrar en stund när hon är där.
Vi känner oss lugnare och det smittar av sig på barnen.

På torsdag blir det stormöte med alla som finns kring Moa och vår familj, just nu 35 personer. När Moas kompisars föräldrar ringer och frågar, en efter en, om de inte kan få vara med på mötet, då blir vi återigen så glada för allt stöd vi har runt ikring oss. Det är klart att de får vara med och lyssna och tycka till och få insikt i hur vi har det. Det kommer Moa till del, det är jag helt övertygad om.

Till helgen så har jag chansen att få se en spännande föreställning tillsammans med mitt jobb. Stormen.
Jag tror det kan gå i lås att jag kan åka med.

Nej, jag vill inte!

Jag vill inte tro att det är sant. Sonen ringde från badhuset i kväll och ville få hämtning för han hade kräkts. In i det sista hoppas man att det bara var för att han svalt vatten… Men icke. Magsjuka i huset är ett faktum. Det kommer aldrig lägligt och det är alltid lika otrevligt.
Imorgon ska vi åka till Umeå och bli utskrivna från avdelningen och ha möte med både BUP Umeå och BUP Skellefteå. Om det inte är snöoväder så blir det jag som åker med dottern, maken är hemma med den magsjuke.

Idag var jag och Moa på ett föredrag på hennes skola som handlade om anorexi. Ett riktigt gripande och bra föredrag av en vuxen tjej som hade haft sjukdomen i åttan, nian. Hennes syster var också sjuk och hon blev aldrig frisk, hon kämpade i flera år men tog sitt liv när hon gick på gymnasiet. Det var en grym sann berättelse. Hon som föreläste berättade vilket helvete det var att vara mitt uppe i anorexin, med ångest och tankar på mat hela dagarna. Jag tycker det var så ”mitt-i-prick” för vår del just nu. Vilken bra skola barnen går i, de tar tag i problem som eleverna har och gör något åt dem!! Jag är så glad för att det blev att vi lyssnade, även om det nog inte var tänkt så från början.

Vår undulat som är en hane tycker jag ska heta Frasse.

Sammanfattning

Sammanfattar dagen i tre punkter:
* Vi har idag köpt två undulater som verkar väldigt lugna och försynta än så länge. Vänta bara tills vår katthona inser att det finns mat i buren….

* Jag har provat ett nytt gympapass på Friskvårds. FreePowerDance. Så snabbt som den timmen gick har det aldrig känts på ett träningspass tidigare. Toppbetyg från mig! Jag ska gå fler gånger så kanske jag får till salsastegen också.

* Jag blev så kär i min man ikväll. Det var egentligen bara en bagatell som hände. Han ville jag skulle få chansen att gå och lägga mig tidigt om jag var trött. Nu var jag inte trött och ville inte lägga mig, men ändå. Det var så tydligt att han tänkte på mig och mina behov före sina egna (han var trött och ville lägga sig, men en av oss behövde vara vaken tills alla barnen var isäng..) Jag blev så rörd av hans omtanke! Och kär.

Dag två

Det känns som om det började en ny tidräkning nu i går när vi alla i familjen var hemma den första vardagen efter tiden på avdelning. Mycket handlar nu om att få till det praktiska hemma. Att alla sex skulle äta frukost och tre komma iväg till skolan var alldeles tillräckligt i morse. Vi inser att om vi ska turas om att vara hemma med vår dotter, varannan vecka var då kommer vi att behöva vara en till vuxen i huset några stunder varje dag. Jag kan inte hjälpa syskonen att komma sig iväg till skolan, skjutsa den yngsta samtidigt som jag ättränar med 14-åringen och kanske ska sonda henne om hon inte äter allt. Men vi vill turas om och vi tror inte på att vi ska vara hemma båda två. Vi ska ha kontakt med socialtjänsten på fredag och då får vi höra vilka möjligheter som finns. Jag är inte orolig för att det inte ska lösa sig.

Jag har fått en del kontakter med föräldrar som är i samma situation som vi, eller har varit, och jag är så tacksam för dem. Att dela erfarenheter känns viktigt, dels kan man få tips på vad som har fungerat för någon och dels får man bekräftat att man inte är helt galen, det finns föräldrar som gör samma saker som vi och blir behandlade på samma sätt av sina barn. Det är skönt att höra att det faktiskt finns vägar tillbaka till ett friskt liv för våra ungdomar med anorexi, även om det verkar vara en sjukdom som tar tid att bli helt fri från.

Har varit på badhuset med alla barnen ikväll och jag fick både tillfälle att simma några meter och leka med dem i vattnet. Det är sällan jag har tagit mig den tiden att åka och bada och ens orkat när jag har varit på jobbet och sen lagat middag. Extra tid med alla våra barn är en bonus vi får nu när vi är hemma på heltid båda föräldrarna. Att vi fick kört bort halva garaget med återvinning var en annan bonus, maken erbjöd sig göra det frivilligt!!! Jag sa inte nej.