På en låst avdelning

I korthet kan en dag på avdelningen se ut så här:
Väckaren ringer 7.30 och det är frukost för oss kl. 8. Jag käkar grova goda mackor och dricker te, dottern sondar själv men ska imorgon få möjlighet att äta vanlig mat istället.
Efter det har hon en timmes vila, den kan t.ex. vara på rummet eller vid matbordet men hon får inte förflytta sig under timmen.
I förmiddags var de tre tjejerna som är inlagda med på skola och då åker de med lärare Gunnar till Umedalen där klassrummet är.
Jag tog en härlig promenad i solen och känner att livet inte alls är så tokigt, trots allt. När har jag annars möjlighet att ta en långprommis en vardagsförmiddag utan att ha en massa annat som borde göras?

Lunch är det strax före 12 och den kommer hit färdiglagad från ett matställe i närheten. Moa sondar och jag äter. Efteråt vila och idag tog vi den ute i solen, det var riktigt varmt mot söderväggen.
Lite seg eftermiddag, tycker vi båda. Spelar spel, tar en kaffe, surfar och pratar lite skit med personalen som jobbar. Tänker att jag skulle kunna jobba lite, det skulle bli mindre att ta igen nästa vecka och  jag har tillgång till det jag behöver, men det blir inte. Kräver lite mer energi än jag kan uppbringa, så jag svarar på två mail och sen blir det inget mer. Så är det. Orkar inte.

Sondning kl 16 och sen vila igen. Middag strax före 17 för min del. Mera kaffe och mera kortspel, läsa lite ur en bok och surra mera. Det är inte mycket som händer, men jag har ändå möjligheten att gå ut och gå en sväng om jag vill. Värre för dottern som är tvingad att vara kvar här, åtminstone några dagar till har hon noll aktivitet.
Kvällsfika/sond kl. 20 och sedan en stund kvar av kvällen att slå ihjäl. Jag tycker ändå att det går bra, jag klättrar inte på väggarna. Än iallafall.

Så ungefär ser en dag ut just nu. Saknar min övriga familj. Det är konstigt att vara separerade, även om det bara är för en period.

Löpning

Ikväll blev det (istället för Broarna runt) en jogging runda här på Ersboda i Umeå. Jag hittade ett par stråk redan i höstas och det var skönt att komma ut från avdelningen och skönt att röra på sig igen. Jag har haft en förkylning i kroppen och har inte joggat på en vecka.
Nu när jag är i Umeå ska jag passa på att gå in på Löplabbet och se om jag behöver investera i nya löparskor (springa på löpband och be dem se hur steget ser ut). Jag köpte mina nuvarande skor där för precis två år sedan och jag tycker att jag fick väldigt professionell hjälp den gången. Jag tänkte att jag kan önska mig skorna i födelsedagspresent… även om det inte blir så överraskande att öppna paketet.

Kattungarna

Översöta är de tre kisseungarna nu. Behändiga också. Om de kliver ur sin korg är det bara att lyfta dem tillbaka igen och de stannar kvar. Fråga mig om jag är lika nöjd om någon vecka.
Bill, Bull och Bella är leveransfärdiga strax efter midsommar, ingen är tingad ännu…

På avdelning igen

Igår fick Moa träffa den ordinarie läkaren på BUP i Skellefteå. Hennes bedömning var att det går utför. Puls och cirkulation har försämrats sedan i lördags och att Moa inte är villig att äta nästan något alls avgjorde saken. Hon behöver komma under dygnsvård och bli inlagd. Nu fanns det plats på avdelningen i Umeå så vi fick åka dit direkt efter läkarbesöket.
Det är kluvet, det är skönt att Moa får hjälp men det är inte roligt att vara på avdelning och familjen måste vara på skilda håll. Inte alls roligt för Moa att få beskedet, hon har, som det har verkat, inte tagit in att det kommer att bli inläggning om hon inte börjar om att äta.
Kvällen blev ändå bra. Jag fick trösta min dotter som var ledsen, massera hennes kalla fötter och prata en hel del. Hon är så mysig och har en härlig humor!
Mitt i allt ihop, vi låg och vilade i samma säng när vi kommit till avdelningen, då säger hon högt:
- Jag har glömt städa toan!!! (som om det var viktigt just nu…!)
Hon hade i uppgift i hemkunskapen att göra lite städuppgifter hemma men toan hade hon skjutit på och nu skulle det vara försent. Inget G i betyg.
Det ordnade vi och pappan skrev under och lappen lämnades in.

Vi har så tur att det fanns öppna trådlösa nätverk här i närheten så det går att sniksurfa. Bra att jag tog datorn med, man blir lätt utanför allt som händer om man inte har mailen, bloggarna, jobbservern, tv-programmen…

Söndag med sol

En fantastisk dag hemma på gården. Solen skiner och på altanen blir det riktig sommarvärme. Jag älskar. Jag, Moa och Filippa har planterat fröer och jag har skolat ut min första omgång och satt i små krukor på den inglasade altanen. Jag tycker om det och när det är så varmt som idag så får man goda förhoppningar om den sommar som väntar framför. 

Men men inombords är det ändå mestadels suckar. Idag har det inte blivit något alls ätet. Igår lite ananasbitar från en pizzabit och vatten. Det är sååå frustrerande för det går inte att göra något annat än att servera maten och försöka få henne till bordet. Och att prata förståss. Men det är redan så låst läge när det är mat vi pratar om att det känns som om att vi själva inte kommer någon vart alls. Det måste till något mer nu. Att vi däremot pratar om allt möjligt annat känns bra för min egen del, hon är inte avog annat än när vi pratar om hennes problem med maten.
Suck. Imorgon ringer jag BUP i Skellefteå så snart de öppnar. Kanske åker jag på jobbet på förmiddagen, om jag känner att jag orkar och vill. Till lunch sitter jag med dotter i matsalen eller ännu hellre har vi fått en tid på BUP och sitter och pratar om vilket stöd som ska sättas in. Håll alla tummar att vi får hjälp den här gången.

En varm lördag

Den här dagen blev som den blev.
Jag och maken var helt inställda på att äta frukost och sedan åka med dottern till Umeå för att träffa jourläkaren på BUP. Jag packade en väska om det skulle bli inläggning. Vi ringde innan vi åkte för att för säkerhets skull kolla att det fanns någon som kunde ta emot oss när vi kom fram. Jourläkaren ringde upp och jag fick berätta hur läget är och han förstod, men sa att BUP avdelningen är fullbelagd så om det visar sig nödvändigt med en inläggning så finns det ingen plats. Han skulle ringa barnavdelningen i Skellefteå för att kolla om de har plats för vår dotter om det behövs. Där var det ok och vi åkte till akuten för att träffa barnläkare.
Lång lång väntan. Provtagning och ytterligare en lång lång väntan. Det visade sig att Moas värden var bra fortfarande. Puls, blodtryck, temp och alla blodprover var helt normala och då kunde inte läkaren hjälpa oss med någon form av åtgärd. Vi är välkomna till BUP i Skellefteå på måndag. Maken protesterade eftersom vi inte ser någon alls ljusning och vi vill inte att det ska gå så långt att hon blir riktigt dålig den här gången. Då ringde barnläkaren upp BUP jourläkaren och rådfrågade honom. Samma besked denna gång, vi får avvakta.
Det var tufft att ta in det beskedet. Inte bara vi föräldrar har blivit upprörda över hur det kan vara. Igår lät det ju så lovande, det är bara att ringa och vi finns om ni behöver hjälp….
Samtidigt så kan jag förstå att om värdena är helt ok så ska man inte tvinga någon att mot sin vilja ta emot behandling i form av sondnäring. Det kan jag förstå men vi ser inte vem som vinner på att vänta ett par dagar…

Så vi fick vända om hem och packa upp väskorna igen. Det kändes roligt att få ringa till våra kompisar och säga att vi gärna kommer och hälsar på ikväll ändå. En trevlig kväll för mammor och barn som gjorde hemmapizza ihop och förmodligen för papporna som fortfarande är på klassåterträff. Det är gott att ha vänner som finns kvar även de dagar när det är tufft!
Positivt är också att dottern går med på en strykning på kinden, att hon lyssnar till mina försök att förmedla att jag älskar henne och att jag får ge en godnattkram. Det gläder mig mer än det mesta just nu. Faktiskt mest av allt.

Fredag kväll

Cyklade hem från jobbet, vi slutar tidigt på fredagar nu när det närmar sig sommar. Vilket bra jobb jag har!
Hemma gjorde vi taccos och sedan har Filippa haft barnkalas. Vi har gjort det vi hade planerat och det blev bra med Fångarna på fortet och en massa socker, kakor och slisk som sig bör på kalas. Viktigast är att Filippa är nöjd och det är hon.
Men, tankarna har funnits på annat håll. Ska vi behöva åka till Umeå med dottern eller finns det något som kan få henne att vilja börja om att äta? Hur blir det nu med hennes skolgång? Vad har jag som måste göras innan vi åker och kanske blir kvar ett tag?
Det har inte gått bra med maten ikväll och det är mycket sannolikt att vi åker till Umeå för att träffa jourläkaren inom BUP imorgon mitt på dagen. Det är också mycket troligt att dottern blir inlagd och isåfall så blir det jag som kommer att vara med henne de första dagarna. Det känns jobbigt att det blev så här, att ligga på sluten avdelning är det ingen som önskar, och att inte vara tillsammans i familjen är också tufft. Men nu är det som det är och vi föräldrar har inget val, vi vill att dottern ska få hjälp att må bra och bli frisk.
Det är mycket som snurrar i huvudet på oss och jag kan tänka mig att det gör det för dottern också. Riktigt hur tankarna går för henne vet jag inte, men jag vet att hon skulle behöva någon att öppna sig för och få professionell hjälp av. Hoppas vi kommer dithän inom kort.
Jag åker utan min dator till Umeå och om jag blir kvar så kommer det att bli klent med bloggandet ett tag framöver…

Fredag

Är på jobbet och försöker koncentrera mig så gott det går. Jourläkaren från BUP i Umeå har ringt och jag vet att jag träffade henne när vi låg inlagda i höstas, minns att det var en bra läkare!
Hon säger att vi får komma till Umeå med Moa om vi vill få en bedömning av hennes allmäntillstånd och det får vi göra närhelst idag eller under helgen. Det finns personal på avdelningen och en jourläkare som kan göra bedömning dygnet runt. Det känns mycket bra att vi har dem i ryggen om något händer.
Moa fick före lunchen veta att läkaren ringt och att det kan bli inläggning på avdelning inom kort, om vi och läkare anser att det är nödvändigt. Hon vill inte dit och säger att hon ska försöka  börja äta igen. Lunchen var ok enligt maken.
Ett litet hopp om att det är en vändning på gång…

Stabilt, ännu…

Läkaren på barn var tydligen en av de bättre som maken träffat, gjorde ett mycket bra intryck. Moas värden var bra men han förklarade mycket sakligt för min dotter att det handlar bara om dagar innan det kommer att se annorlunda ut. Om kroppen inte får näring så kommer den att bli svag inom kort. Han hade också berättat att det finns lite olika vägar att gå, antingen börjar hon om att äta eller så går hon med frivilligt på att sätta sond och få sondmat eller också blir det under tvång som hon får slangen i näsan. Det kan bli dropp också om jag förstod saken rätt.

Vid middagstid ringde också kontakten från Bup upp och sa att han kommer att kontakta en jourläkare i Umeå i morgon och rådgöra lite om hur det blir med Moa. Det var seriöst tycker vi och vi känner oss inte helt utelämnade, nu är hon under uppsikt från flera håll och kanter. Med maten har det gått lika dåligt som tidigare i veckan, tyvärr.

Jag har pratat länge länge med mamma när jag var ute och gick i afton och vi konstaterar att det är ingen logik med sjukdomen anorexi. Den lägger sig liksom över alla logiska resonemang av typen:
”om hon bara får sin älsklingsrätt så kommer hon nog att äta…”
”om du får åka till Stockholm med dansgruppen så kan du väl ta lite mat….”
”om man inte har ätit på två dagar så kommer magen att skrika efter mat”
”om du märker att du håller på att svimma av utmattning så begriper du väl vad det beror på… ät nu”

Maktlösheten tycker jag är värst. Men som sagt det känns ändå som att vi har hjälp när vi kommer att behöva den. Tusen tack för fina kommentarer, det värmer mycket. Och tusen tack till Anneli skolsköterska för din insats idag, den värdesätter vi mycket.
Vardagen rullar på nästan som vanligt, utom att maken är hemma hela veckan. Lillasyster ska ha barnkalas i morgon kväll och vi är bortbjudna på lördag kväll till kompisar. Vi försöker att inte ändra planerna på något sätt, det tror jag är det bästa för alla. Men om det sedan blir som man planerat, det återstår att se.

Kram

Nu händer det saker..

Dottern har träffat skolsköterskan idag efter lunch och maken pratade med henne, sköterkan, efteråt. Jag hade ringt upp henne och berättat om hur vi har det innan och bett att hon skulle göra en koll av dottern. Hon blev orolig och ringde Bup i Skellefteå när hon fått ok från min man. Bup i Skellefteå ordnade en läkartid på Barnkliniken på studs, dottern och maken är där nu.
Skönt att det blir lite fart, det är jobbigt att bara vänta och se vad som händer, dottern har varit i skolan och försökt göra det hon brukar. Men alla ser vi att hon börjar vara sliten, inte riktigt med i samtalen med kompisarna. Inget näringsintag i snart sex dygn gör sitt till.

Återkommer ikväll.