Rara ärtor

Mina tjejer, våra guldklimpar, systrarna E, Moa, Fanny och Filippa. (Josef kommer på bild en annan gång!)

Fanny har fotat lillasyster som provar skolavslutningskläderna. Och fixat fotot i Picnik.

Måndagsbestyr

Första dagen på sista veckan för barnen i skolan. Josef har skrivit i sin veckobok på fredag ”schools out forever!” En sanning med modifikation. Minst fem år kvar, troligen åtta eller mer…

Det är väldigt skönt att få vara hemma båda två, vi är med Moa båda denna vecka, och det behövs kan jag säga. Att vi sedan kanske hinner något av det som kommit efter här hemma är en bonus. Ännu vet vi inte hur veckan kommer att se ut.

Måltiderna fungerar ibland. Idag har en blivit uppäten. Det är inte alls hållbart i längden, men just nu är det som det är. Mötet på BUP blev inte någon höjdare. Ingen samtalskontakt finns ännu till Moa, annat än den person som hon träffat tidigare och som det inte har fungerat alls med. Inget steg framåt. Vi står på samma punkt som innan mötet.
Vi tar saken i egna händer och kontaktar avdelningen i Umeå och hör om vi kan få hjälp där med en kontakt till Moa. Att köra till Umeå en eller två gånger i veckan är en liten sak, om hon kan få hjälp i form av samtal. Vi hoppas på det som en provisorisk lösning tills det händer något i Skellefteå.

Har promenerat i skogen på förmiddagen och det var härligt, det är ett av mina sätt att fylla på energidepåerna. Det är så välbekant i vårt elljusspår, känner till stenarna, uppförsbackarna, stigarna och krokarna även om det här var min första runda i år. Fler ska det bli.

Nu ska jag pussa den skoltrötte sonen i pannan (på munnen har han förbjudit mig att pussa sedan flera år tillbaka!) och säga godnatt. Funderar på att plocka något litet ogräs i trädgården efter det. Bara för att komma ut en stund.

Ett glädjande möte

Idag när jag gick på stan så träffade jag en mor och dotter som vi träffade i höstas när Moa var inlagd på avdelningen första gången. Skillnaden på tjejen var enorm från i höstas och till nu. Hon såg glad ut och hon säger att hon är så less på att vara sjuk. Nu kämpar hon för att bli frisk och kunna gå skola igen i höst. Såå härligt att se förändringen! Det ger oss hopp om att det går att vända på det sjuka till något friskt och sunt! Ett livs levande bevis på det.
När sen tjejen säger att jag vill bara säga att ni gjorde det så bra i höstas på avdelningen. Vad ni föräldrar fick jobba och slita för Moa och ni gjorde det så bra…
… då blir jag gråtfärdig för det är så stort, det hon säger. Tyckte hon som satt vid samma bord och också fick höra bråk och skrik och se på när kampen var som störst för att få sondmat och mat i magen, att vi var bra? Hon som själv var sjuk i samma hemska sjukdom?
Jag är så innerligt glad för de orden från henne, inget beröm vi fått under Moas sjukdomstid har träffat så rakt in i hjärteroten. Hon var ju med när vi stred och hon hörde inte till personalen som har till uppgoft att ge föräldrar stöd.
TACK M, om du har hittat hit, du gjorde min dag idag! Och LYCKA LYCKA TILL på den friska vägen!