Canonkul

Vi bestämde oss för en Canon EOS 450D och då säger min man att det ska bli Canonkul!!
Idag har barnen tagit ungefär 500 bilder…. bara en sån sak!
Jag var riktigt klok, tycker jag själv, som tog en försäkring på kameran. Då behöver vi inte vara hispiga så fort barnen håller i den, nu kan de få låna den och ta fina bilder utan att man behöver ha andan i halsen.

Hoppas att jag kommer igång att fota igen, höll på med det en hel del när jag var yngre. Just nu känns det jätteroligt att testa kameran.

Dagarna går…

Dagarna kommer och dagarna går. Det händer mycket och det är fortfarande upp och ner flera gånger per dag. Men på något sätt känns det ändå som om att det sakta går åt rätt håll. Dagarna blir lite mer lika det normala, så som de brukar se ut här hos Eriksson-familjen. Det går aningen lite bättre med kommunikationen också. Samtidigt blir det mer förhandlingar. Anorexi måste vara förhandlingarnas sjukdom, allt kan förhandlas men allt ska inte förhandlas och det är svårt att på studs veta vilka diskussioner som är bra och vilka som inte funkar. Vi försöker att bara gå med på det som är inom ramen för det normala, men ofta är gränsen hårfin.

Igår hade jag en trött dag. Jag var en stund på Joypeak och träffade bland annat en gammal barndomskompis som inte bor kvar här i stan längre. Vi hade mycket att prata om och ska fortsätta vid något annat tillfälle. Efteråt var jag bara trött, slöade under eftermiddagen och låg och vilade efter middag. Det är helt klart sviter efter en vecka på hemmaplan med en sjuk dotter, det är en viss anspänning bara att vara hemma. Planering behövs också för att det ska fungera, men sen är det ofta som planerna måste ändras.

Idag känns det bättre. Vi ska åka och titta på en digital systemkamera efter lunchen och det känns roligt. Hoppas båda mina två stora flickor kan följa med, de är intresserade båda två av en kamera…
Två fotbollsmatcher väntar också, jag och maken följer med på varsin.