Hackihälinen

Det har varit ytterligare en av de tuffa dagarna.
Det tar visst aldrig slut!
Till lunch åkte maken och de yngre barnen iväg på Matfesten för sonen ville så gärna testa lite ny mat. Vi beswtämde att jag är hemma med Moa som inte ville dit.
Förmodligen såg anorexin en liten liten chans att få slippa lunchen eftersom jag var ensam med Moa hemma. Och finns det en chans så tar sjukdomen över och den tar över min dotter totalt. Ingen korv stroganof och ingen sondnäring blev det. Istället en rymning och en timmas toksnabb promenad med mamman hack i häl. Inget nöje fanns i detta, bara sjukdom och tvång. 
Middag blev det ingen heller trots att vi gjorde det vi kunde.
Inget vi säger får vi svar på när det är så här jobbigt, inget vet vi om vad som hände och vad som skulle kunna gå att göra på annat sätt nästa gång. Vi vet bara att när sjukdomen tar över då är allt fel, vi är fel, maten är fel, hon är fel. Allt.

Vi måste ännu en gång ta nya tag. Orka vara det stöd som dottern behöver. Kolla att all mat kommer dit den ska. Vara konsekventa och fyrkantiga men samtidigt empatiska och positiva.
Nu är jag i en fas av att säga sanningar och konfrontera hur hon tänker att hon ska komma vidare. Jag stryker inte bara medhårs utan vågar säga att Moa måste själv våga sätta stopp och inte följa med i de tankar som anorexin ger henne. Hon är den som kan vända detta och vi ska stötta allt vi kan, men vi kan inte göra förändringen. Personalen på Bup stöttar mig i detta med att prata om verkligheten så som jag ser den och det känns bra.

Återigen får jag säga, det är tur att vi är två föräldrar och det är tur vi har det stöd vi har runtomkring oss. Får både gårdstomte och städservice hit ímorgon. Tack mammor och pappor!

(Och ja, jag vet att jag tänker på mig själv i detta inlägg men ibland behöver det få vara så, Moa har det värre, ja, jag vet…)
Tack för att ni finns och för att ni läser!

Till Moa, min Moa

Det är dags nu att tänka i nya banor. Det är du som måste välja att sluta lyssna på den hemska anorexi-rösten som säger att du inte duger. att du inte är bra som du är. Du kan bryta den onda cirkeln. Du kan få må bättre. Du kan få tillbaka livet igen om du bara vill. Varför vänta tills det gått ännu fler år av din ungdomstid?
Ta mod till dig och säg att nu får det vara nog! Jag vill inte ha med dig att göra mer, ana!

Vi alla, jag och din pappa, dina syskon, din övriga familj och släkt, dina vänner, våra alla vänner, dina lärare, din personal i Umeå vill hjälpa dig på den friska vägen. Vi vill ditt bästa och vi vill att du ska få må bra och leva ett fullvärdigt liv. Våga. Lita på dig själv. Säg adjö. Nu.

JAG ÄLSKAR DIG i MASSOR!

Fotofanny

Fanny är den som använt vår nya kamera mest. Hon fotar och fotar och fotar och jobbar sedan med bilderna i datorn i olika program. Kreativt och fint!
Och väldigt kul som den här bilden!

Facebook vs blogg

Jag konstaterar att Facebook vann den första ronden mot bloggen. Där har jag skrivit många fler inlägg än här den senaste tiden. Jag har fastnat för det forumet även om det kan verka ytligt och kanske oseriöst. Det är roligt att läsa om vad mina vänner och bekanta, bland andra är det många gamla klasskompisar, gör i sin vardag.
Jag har blivit glad för kommentarer här på bloggen men det är liksom snabbare och fler kommentarer på FB, vilket gör det ännu roligare.
Fler än jag har hamnat i ett lätt beroende…

Bloggen får finnas kvar, men jag lovar inget om hur ofta jag uppdaterar. Vi ses på FB om du inte redan är där!

En klapp på axeln

Det är som ni alla vet både upp och ner i livet just nu. Det som är skönt är att vi fått veta att det ska göras en långsiktig planering för dotterns utslussning från sluten avdelning till öppenvård och skola. Det känns tryggt att vi fångas upp och inte ännu en gång hamnar mitt emellan och ingenstans.
Allt för att det ska fungera för oss på hemmaplan och att hon inte ska bli inskriven här ytterligare en gång. Jag känner mig i trygga händer nu när sommarperioden är över och ordinarie folk finns på plats inom Bup.
I förrgår var en extra besvärlig dag och jag orkade nästan vara med hela dagen ut och ta strid om det som måste stridas om och vara omtänksam och kärleksfull däremellan. Nästan.
Igår kväll fick jag ett fint beröm av de två i personalen som satt med oss vid kvällsfikat och en vänlig klapp på axeln för att jag hade varit precis så bra stöd för min dotter som man kan vara. Behöver jag säga att jag verkligen tog åt mig av berömmet. Jag behövde det verkligen och idag är det lättare att leva.
Ikväll har jag en date. Hon heter Senitha och vi har inte setts på länge. Jag har förvarnat henne att jag är pratsjuk.

Suck

Jag och maken har lyckats ta oss en pratstund i soffan utan barn som lyssnar. Summerar helgen och permissionen. Mycket har varit bra, vi kom iväg på lördag efter lunch till Lund där vi träffade tre andra barnfamiljer som vi brukar umgås med. Mysigt och roligt att få vara tillsammans och äta riktigt gott grillat med massor av tillbehör. Jag och Moa åkte hem för att kvällsfika och sova hemma, det var en kompromiss men helt okej för min del. Vi har sytt både väskor och en kjol till Moa. Promenerat och idag varit på Karnevalen i Kurjan en stund. Allt detta har varit trevligt och helt i sin ordning.
Däremot har det varit anorexin som har dominerat aftonen i vårt hus och vi tappar ork när det blir sånt rejält bakslag som det varit ikväll. Det påverkar oss alla och det är riktigt tufft, inte minst för de andra barnen.
Jag själv har nog svårast med att ta att det jag säger inte går fram. Det finns tusen anledningar till att dottern inte vill ta in det jag säger när jag berättar hur min verklighet ser ut.
Jag är lite tuff med henne och säger att hon har en del, ett ansvar, för det som händer. Hon skulle kunna påverka den jobbiga situationen till något som var mindre jobbigt. Jag säger att det bästa som skulle kunna hända mig är att vi får ta varandras händer och kämpa tillsammans mot anorexin, att vi fick vara på samma lag. Att hon skulle säga att hon vill lämna sjukdomen.
Det känns som om mina ord stannar och hänger i luften. De går inte in. Hon vill inte ta in dem.
Jag får öva mitt tålamod och jag får öva på behärskning. Det behövs ungefär hur mycket som helst av de egenskaperna…
Om det kunde ljusna snart…

Imorgon buss till Umeå.

Tisdag

Sista lediga semesterdagen. Handlat på ICA. Skjutsat tre till Boda borg. Skjutsat en till Örviken. Handlat på ICA. Kladdkakefika med många barn runt bordet. Hämtat där jag tidigare lämnat. Lagat korv stroganof. Hängt tvätt. Kokat kaffe och sålt fika på fotbollsmatch. Hämtat make i Bureå. Handlat på ICA. Ost och kex och mys med familjen. Rörig och bra dag. Imorgon åter till jobbet. Det känns ok. Ska luncha med maken.

Oväntat

Jag har chockerat mig själv i veckan och gått och anmält mig att bli blodgivare. Jag är ju för sjutton spruträdd!! Eller så är det så att rädslan har gått över….
Skönt är det iallafall att ha kommit hem i afton. Ätit gott och bara tagit det lugnt (nåja, kanske donat och torkat lite i köket och tagit in blommor från trädgården, men det är bara ett nöje när jag har varit borta en vecka). Fanny kom hem från ett sportläger i Hörnefors och det är roligt att höra att hon är mycket nöjd.

Tisdagstanten..

Idag är en bra dag. Jag har träffat en mycket trevlig advokat, en sympatisk läkare och framför allt en urgullig, varm och vänlig tant. Jag hörde vacker sång i långa korridoren som leder till avdelningen. Jag kunde inte låta bli att kommentera till damen med rullator att hon sjöng väldigt vackert.
Vi slog följe upp i hissen och hon hann berätta att hon var känd på lasarettet för hon var gammal öronläkare och forskare. Hon hade också varit inom kyrkopolitiken i Svenska kyrkan i fyrtio år. Jag sa att jag också är aktiv i kyrkan bla som politiker. Vidare så undrade hon var jag jobbade och fick snabbt förklara varför jag är på sjukhuset och då tog hon min hand och sa att hon ska be för Moa. Nu skulle hon hälsa på en hundraårig tant som hette Maj som låg sjuk. Hon skulle sjunga med henne. Hon hann berätta mer än så innan vi skildes och gick in på varsin avdelning på våning 4. Jag är varm i hjärtat av det snabba mötet som gav så mycket värme. Vilken gumma! Jag vill också bli sån, även om jag aldrig kommer att gå och sjunga högt i en sjukhuskorridor….
Ett möte jag inte kommer att glömma i första taget.

Jag har varit på stan och köpt en trevlig present till min make och små handgjorda akvarellpapper som jag inte kunde motstå. Här ska ritas, det var längesen sist. Maken och jag ska träffas helt kort ikväll och gå på café här i Umeå. Mysigt!

Helg

Det känns som om jag kallat flera inlägg för ”ups and downs”, men det beror på att det ofta är just både upp och ner hemma hos oss. Ena stunden är det rätt vanligt, rätt bra, det är någon kompis här, någon sitter vid datorn, det lagas mat, tvättmaskinen går, kanske smågnabb mellan syskon… allt det vanliga som ändå är vårt vardagsliv och som vi gillar. Men så finns det ju en psykisk sjukdom som också bor hos oss och det kan förändra vardagslunken på nolltid. En sak blir fel vid frukostbordet och ändrar tonlägen på flera av oss, oro i kroppen, ångest och skrik. Allt kan hända och det händer så snabbt.
Vi börjar vara vana, om man nu kan bli det. Men iallafall har vi varit med om det flera gånger och vet ungefär hur vi ska hantera situationer som uppstår. Jag och maken är ett bra team och vi har ofta våra givna roller som vi är bra på.

Helgen har i stort varit bra men tyvärr inte enbart bra. Det troliga är att jag och Moa får avbryta permissionen och åka buss till Umeå i morgon förmiddag. Jag sticker inte under stolen med att jag hellre hade velat vara hemma ett dygn till som det var planerat, men det bestämmer jag inte över just nu. Att ligga steget före ätstörningen, eller att ständigt jaga den är viktigare än hur jag känner och vad jag vill. Vi vet att vi har igen det sen om vi inte backar för sjukdomen.

Jag tror att biblioteket på NUS har öppet nästa vecka och då tänker jag gå ner och surfa varje dag. Jag är fast i Facebook, det måste erkännas. Så många vänner jag återfunnit redan efter en vecka!!
Vi hörs.