Boviken i september

Behandling och beslut

Idag har Moas personal haft behandlingskonferens. Vi fick rapport direkt efteråt på telefon och i våra öron har de tagit flera kloka beslut. Jag och maken har också varit med och tagit ett viktigt beslut som vi delgett dottern idag.

Vuxna kloka beslut är inte alltid roliga att höra när man är tonåring och dessutom inte är frisk. Tvärtom!

Jag och maken har bestämt oss för att Moa inte ska ha tillgång till internet, varken i Umeå eller hemma, så länge som hon är inskriven på avdelningen. Motivet till det är att det finns för många bloggar och proana-sidor som påverkar negativt och hon påverkar andra med sin blogg. Vi tror att hon via bloggen får för mycket uppmärksamhet på hennes ätstörning och att det är en orsak till att hon inte vill släppa greppet. Det kan vara fel bedömning men absolut värt att ge ett försök en period, eftersom vi inte kommer framåt i behandlingen.
Vidare så får hon inte komma hem i helgen på permission eftersom det inte har gått så bra med maten den senaste veckan. Hon kommer att vara kvar utan oss föräldrar på avdelningen under nästa vecka och det gillar hon inte heller. Det är ju ännu tristare att vara där när hon bara får gå ut en gång per dag. Sen kommer det att bli fler måltider som kommer att sondas… och det tror jag inte heller upplevs som positivt.

Inte kul att vara sjuk kan man tycka, men tanken är att det ska väckas en stark motivation till att tänka sig ett friskt liv, tänka att det finns något som är mycket mycket bättre än det hon har nu.

Jag har fått frågan om jag kan träffa Moas kompisar igen, tillsammans med skolkuratorn. Vi har pratat tidigare om hur det är att ha en kompis med en ätstörning. Jag har berättat lite om hur vi har det som familj och lite annat som är bra att prata om, både för mig och för dem. Självklart vill jag det! Moa har så kloka kompisar och det är jag så tacksam för!

Andhämtning

Igår var en mycket händelserik dag.
Jag har sällan varit mer orolig, det är det enda jag vill säga. Men efter den händelsen som oroade mig fick jag veta vad personalen beslutat på sin vårdkonferens. De vill ta nya tag med Moa, testa något nytt för att se om det kan föra utvecklingen åt rätt håll. En del i detta var att skicka hem mig och låta Moa vara utan föräldrar på avdelningen en period. Vi ska åka och hämta hem henne för permission först nästa helg. Jag kunde inte hålla tårarna borta eftersom det ger oss den andhämtning som vi så väl behöver. Vi får tänka på annat än att brottas med ätstörningen under mer än en veckas tid. Jag är sååå lättad och glad att det nästan inte går att beskriva!!
Ett annat upplägg kommer de att testa också med Moas måltider för att se om det kan ge någon effekt. Hon ska än mer få känna att det är trist och långtråkigt att vara på låst avdelning, för att om möjligt motivera henne att vilja kämpa för att få vara hemma.

Åkte hem under förmiddagen idag och har njutit stort av dagen. Ett städat hus. Lunch på mina föräldrars altan. Sol. Glada barn som fått gott fika efter skolan. God middag och ett glas rött mitt i veckan. En härlig make! Ett gott samtal i telefon och en dotter som ringer och pratar trevligt från Umeå.

Mmmm. Så här ska livet va´. (citat från en ungefär femåring liten tjej som vi åkte kaffekoppskarusell med på Grönan i fjol sommar, kommentaren har vi använt ofta sedan dess hemma hos oss)