Jag ska uppdatera er lite på läget. Annars finns jag mest på Facebook och tycker det forumet är roligare än blogg. Testa vetja!
Jag mår rätt så gott och jag njuter mycket av de goda stunderna i vardagen. Jag tycker att det gäller att se det som är glädjeämnen och det som gör att man återhämtar sig och samlar kraft. På veckorna jobbar vi och barnen är i skolan. Det är träningar och lite annat, men jag tycker att vi försöker att inte jaga livet ur oss, vi vet att vi behöver ork till så mycket.
Jag trivs på jobbet och uppskattar mina kollegor väldigt mycket. Jag och min gubbe trivs ihop och det är nog a och o för att få det hela att bli så pass bra som det är med en sjuk dotter i familjen.

På helgerna är Moa hemma på permission och det har fungerat bra ibland och lite mindre bra ibland. Vi har fått kontaktpersoner i öppenvård och det verkar bra alltihop. Vi ska till veckan planera för dotterns utskrivning och övergång från att ha varit på avdelning i nästan ett halvår till att bo hemma i familjen igen. Det kommer att bli en utslussning som måste få ta tid men det börjar vara dags nu att blicka framåt. Vi vet att vi kommer att behöva massvis med stöd från både BUP, soc, släkt och vänner. Men som tur är så har vi inte svårt för att be om hjälp eller ta emot den. Tur är också att vi har ett stort socialt nätverk som stöttar oss på olika sätt.

Jag tycker att den här resan är lärorik. Väldigt påfrestande många gånger men lärorik. Jag har ganska lätt att se att framstegen är enorma om man jämför med hur vår situation såg ut för ett år sedan och då känner jag att det ändå finns hopp om att allt ska bli bra.
Och så har jag min tro som hjälper mig i de svåraste stunderna. Det finns någon som är större.

Jag lever, även om man kan tro något annat om man bara läser min blogg. Det rullar på. Föräldramöten följs av tandläkarbesök. Innebandyträning för två av barnen, en går i kör och en annan är mest i badhuset. Fiskpinnar, pannkaka och köttbullar. Ganska vanlig vardag igen.  
Dottern är kvar på avdelningen i Umeå under vardagarna och är nu hemma på permission varje helg. Det går sakta, sakta och med små, små steg åt rätt håll. Vi har fått namn på de personer vi ska ha kontakt med i öppenvård och på fredag kommer vi att träffa dem för första gången. Moa får nya behandlare som arbetar i Umeå och vi kommer att få igång öppenvårdsarbetet innan hon blir utskriven från avdelningen. Upplägget känns genomtänkt och i mina ögon så bra som det kan bli. Nackdelen är att vi kommer att sitta och köra mellan Skellefteå och Umeå många gånger framöver. Två resor per vecka, minst. Men vi tycker att det är en piece of cake i sammanhanget. Viktigast är att dottern får det stöd hon behöver och att vi föräldrar får det vi behöver.

I övrigt så har vi fått tre nya söta kattungar som nu är 6 dagar. Jag vill behålla en men vet inte hur det ska gå till att välja ut bara en…
Jag trivs på jobbet och det är såå skönt att kunna jobba nästan heltid, det känns så normalt!
Vi har dragit igång en uppfräschning av sonens rum och det kommer säkert att bli bra den dagen det är klart. Det är en tålamodsövning både för mig och sonen för tid har vi inte så gott om… så det kan dröja innan allt är klart.

Idag har Moas personal haft behandlingskonferens. Vi fick rapport direkt efteråt på telefon och i våra öron har de tagit flera kloka beslut. Jag och maken har också varit med och tagit ett viktigt beslut som vi delgett dottern idag.

Vuxna kloka beslut är inte alltid roliga att höra när man är tonåring och dessutom inte är frisk. Tvärtom!

Jag och maken har bestämt oss för att Moa inte ska ha tillgång till internet, varken i Umeå eller hemma, så länge som hon är inskriven på avdelningen. Motivet till det är att det finns för många bloggar och proana-sidor som påverkar negativt och hon påverkar andra med sin blogg. Vi tror att hon via bloggen får för mycket uppmärksamhet på hennes ätstörning och att det är en orsak till att hon inte vill släppa greppet. Det kan vara fel bedömning men absolut värt att ge ett försök en period, eftersom vi inte kommer framåt i behandlingen.
Vidare så får hon inte komma hem i helgen på permission eftersom det inte har gått så bra med maten den senaste veckan. Hon kommer att vara kvar utan oss föräldrar på avdelningen under nästa vecka och det gillar hon inte heller. Det är ju ännu tristare att vara där när hon bara får gå ut en gång per dag. Sen kommer det att bli fler måltider som kommer att sondas… och det tror jag inte heller upplevs som positivt.

Inte kul att vara sjuk kan man tycka, men tanken är att det ska väckas en stark motivation till att tänka sig ett friskt liv, tänka att det finns något som är mycket mycket bättre än det hon har nu.

Jag har fått frågan om jag kan träffa Moas kompisar igen, tillsammans med skolkuratorn. Vi har pratat tidigare om hur det är att ha en kompis med en ätstörning. Jag har berättat lite om hur vi har det som familj och lite annat som är bra att prata om, både för mig och för dem. Självklart vill jag det! Moa har så kloka kompisar och det är jag så tacksam för!

Igår var en mycket händelserik dag.
Jag har sällan varit mer orolig, det är det enda jag vill säga. Men efter den händelsen som oroade mig fick jag veta vad personalen beslutat på sin vårdkonferens. De vill ta nya tag med Moa, testa något nytt för att se om det kan föra utvecklingen åt rätt håll. En del i detta var att skicka hem mig och låta Moa vara utan föräldrar på avdelningen en period. Vi ska åka och hämta hem henne för permission först nästa helg. Jag kunde inte hålla tårarna borta eftersom det ger oss den andhämtning som vi så väl behöver. Vi får tänka på annat än att brottas med ätstörningen under mer än en veckas tid. Jag är sååå lättad och glad att det nästan inte går att beskriva!!
Ett annat upplägg kommer de att testa också med Moas måltider för att se om det kan ge någon effekt. Hon ska än mer få känna att det är trist och långtråkigt att vara på låst avdelning, för att om möjligt motivera henne att vilja kämpa för att få vara hemma.

Åkte hem under förmiddagen idag och har njutit stort av dagen. Ett städat hus. Lunch på mina föräldrars altan. Sol. Glada barn som fått gott fika efter skolan. God middag och ett glas rött mitt i veckan. En härlig make! Ett gott samtal i telefon och en dotter som ringer och pratar trevligt från Umeå.

Mmmm. Så här ska livet va´. (citat från en ungefär femåring liten tjej som vi åkte kaffekoppskarusell med på Grönan i fjol sommar, kommentaren har vi använt ofta sedan dess hemma hos oss)

Det har varit ytterligare en av de tuffa dagarna.
Det tar visst aldrig slut!
Till lunch åkte maken och de yngre barnen iväg på Matfesten för sonen ville så gärna testa lite ny mat. Vi beswtämde att jag är hemma med Moa som inte ville dit.
Förmodligen såg anorexin en liten liten chans att få slippa lunchen eftersom jag var ensam med Moa hemma. Och finns det en chans så tar sjukdomen över och den tar över min dotter totalt. Ingen korv stroganof och ingen sondnäring blev det. Istället en rymning och en timmas toksnabb promenad med mamman hack i häl. Inget nöje fanns i detta, bara sjukdom och tvång. 
Middag blev det ingen heller trots att vi gjorde det vi kunde.
Inget vi säger får vi svar på när det är så här jobbigt, inget vet vi om vad som hände och vad som skulle kunna gå att göra på annat sätt nästa gång. Vi vet bara att när sjukdomen tar över då är allt fel, vi är fel, maten är fel, hon är fel. Allt.

Vi måste ännu en gång ta nya tag. Orka vara det stöd som dottern behöver. Kolla att all mat kommer dit den ska. Vara konsekventa och fyrkantiga men samtidigt empatiska och positiva.
Nu är jag i en fas av att säga sanningar och konfrontera hur hon tänker att hon ska komma vidare. Jag stryker inte bara medhårs utan vågar säga att Moa måste själv våga sätta stopp och inte följa med i de tankar som anorexin ger henne. Hon är den som kan vända detta och vi ska stötta allt vi kan, men vi kan inte göra förändringen. Personalen på Bup stöttar mig i detta med att prata om verkligheten så som jag ser den och det känns bra.

Återigen får jag säga, det är tur att vi är två föräldrar och det är tur vi har det stöd vi har runtomkring oss. Får både gårdstomte och städservice hit ímorgon. Tack mammor och pappor!

(Och ja, jag vet att jag tänker på mig själv i detta inlägg men ibland behöver det få vara så, Moa har det värre, ja, jag vet…)
Tack för att ni finns och för att ni läser!

Det är dags nu att tänka i nya banor. Det är du som måste välja att sluta lyssna på den hemska anorexi-rösten som säger att du inte duger. att du inte är bra som du är. Du kan bryta den onda cirkeln. Du kan få må bättre. Du kan få tillbaka livet igen om du bara vill. Varför vänta tills det gått ännu fler år av din ungdomstid?
Ta mod till dig och säg att nu får det vara nog! Jag vill inte ha med dig att göra mer, ana!

Vi alla, jag och din pappa, dina syskon, din övriga familj och släkt, dina vänner, våra alla vänner, dina lärare, din personal i Umeå vill hjälpa dig på den friska vägen. Vi vill ditt bästa och vi vill att du ska få må bra och leva ett fullvärdigt liv. Våga. Lita på dig själv. Säg adjö. Nu.

JAG ÄLSKAR DIG i MASSOR!

Fanny är den som använt vår nya kamera mest. Hon fotar och fotar och fotar och jobbar sedan med bilderna i datorn i olika program. Kreativt och fint!
Och väldigt kul som den här bilden!